Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ny utländsk litteratur - Tyskland - Spanien och Latinamerika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
pel låter hon Klytaimnestra tala till den döde
Agamem-non och Maria till Gud i öknen. Katharina Luther håller
ett av de ”Tischreden”, vari hennes man brukade lägga
ut texten om stort och smått. Och i vår tid låter
författaren den döda terroristen Gudrun Esslin komma till tals i
sin fängelsecell. Utan att i efterhand inympa en feminism
visar Brückner styrkan hos de till tystnad dömda
kvinnorna.
Elfriede Jelinek Die Klavierspielerin (Rowohlt). Med sin
nya roman har österrikiskan Elfriede Jelinke fått ett
starkt genombrott och ställt sig vid sidan av sina
landsmän Thomas Bernhard och Peter Handke.
Huvudpersonen Erika Kohut, kring de trettiofem, misslyckades som
konsertpianist och blev pianolärare, men ser sig själv
fortfarande som en exklusiv konstnär. Hon delar hem och
bädd med sin mor, som förkvävt dotterns sexualitet. Den
finner sin plats endast utanför det normala, på
peep-shows bland de sexsvultna männen, eller i utkanterna av
Wien där hon iakttar de prostituerade i deras arbete eller
de kopulerande i gröngräset. Men det är inte, eller inte
bara, en grotesk och hänsynslös berättelse om frigiditet
och kvinnlig masochism. Den brutala skildringen av
Erika gäller lika mycket hennes förhållande till musiken.
Den utbildning hon fatt och som hon som lärare ger
vidare är en lustfientlig och utstuderad dressyr. Men över
dessa teman griper ett annat, ett hånfullt avslöjande av
myten om att det västliga samhället rivit skrankorna
mellan klasserna. Och denna samhällskritik är inte utifrån
inmonterad i romanen, den utvecklas i språket. Som
berättare och stilist är Jelinek en på samma gång våldsam
och kylig mästare. En utomordentligt stark bok, vars
teman och kvaliteter här bara kunnat fragmentariskt
beskrivas.
Verena Reichel
Reinhard Merker Die bildenden Künste im
Nationalsozialis-mus (Dumont). ”Kulturideologie - Kulturpolitik -
Kulturproduktion” är undertiteln till detta gedigna och
perspektivrika verk om konstens teori och praxis under den
tyska fascismens olika faser. Den rikt illustrerade texten
ger en systematisk framställning av måleriet och grafiken,
skulpturen och arkitekturen (stadsplanering fram till
1950!). Boken innehåller också tabeller, sak- och
personregister och en kritisk bibliografi.
Kritisches Lexikon zur deutschsprachigen Gegenwartsliteratur,
utg. H.L. Arnold (edition text + kritik). I lösbladsform i
fyra pärmar utges detta verk som omfattar ca 4000 sidor.
Ett ständigt aktuellt lexikon, oumbärligt för dem som på
ett eller annat yrkesmässigt sätt ägnar sig åt den
tysk
språkiga litteraturen. Och högst givande även för den
vanlige läsaren som blivit intresserad av någon särskild
författare.
Georg Simmel Philosophische Kultur (Wagenbach). Om
”das Abenteuer, die Geschlechter und die Krise der
Möderne” kan man läsa i denna volym som bidrar till
återupptäckten av en länge bortglömd filosof. Han hamnade
mellan fronterna, eftersom han beskrev det moderna
industrisamhällets olösliga dilemman utan att hans
plädering blev civilisationsfientlig. Att Jürgen Habermas
författat efterordet förtjänar att framhållas.
Sven Lindner
Spanien och Latinamerika
Cristina Peri Rossi El museo de los esfuerzos inütiles (Seix
Barral, Barcelona). Peri Rossi (f. 1941) från Uruguay,
sedan 1972 bosatt i Barcelona, är obestridligen en av sitt
lands främsta novellister. Som sådan kan hon gripa
tillbaka på en sällsynt rik inhemsk tradition med namn som
klassikern Horacio Quiroga och den oberäknelige
spju-vern Felisberto Hernändez — bortsett från den i
sammanhanget närmast obligatoriske argentinaren Cortäzar.
Titeln på Peri Rossis nya novellsamling anspelar otvetydigt
på hennes genombrottsverk från 1968, Los museos
abando-nados, och hennes imaginära värld förblir också i stort sett
densamma från bok till bok (även om feministiska
accenter tillkommer under det senare 70-talet). Vi står inför ett
slags drömmens eller driftens utmaning mot ett förstelnat
konsumtionssamhälle och ett förkalkat medvetande, mot
”museernas” livsluft, en gest som tillika kan beskrivas
som en metaforernas och ironins utmaning mot diverse
förtroliga eller oskuldsfullt realistiska diskurser. Ändå går
flertalet av hennes nya historier - eller prosadikter — i
moll. Vardagens mysterier antyder öppningar som snart
täpps till under isoleringens och tvångsneurosernas tryck
över alltför hudlösa själar.
Juan Marsé Ronda del Guinardö (Seix Barral, Barcelona).
Redan för över tjugo år sen fann efterkrigstidens
Barcelona sin självskrivne krönikör i Juan Marsé, för svenska
läsare känd genom framför allt Sista eftermiddagarna med
Teresa (1966). Hans huvudverk kom emellertid först en
bit in på 70-talet, Si te dicen que cai, först förbjuden i
Franco-Spanien men landets mest lästa roman 1977 (den
ropar på en svensk översättning)! Marsés nya verk är i
alla avseenden mer lättviktigt: en flyhänt skriven historia
om en föräldralös trettonårig flicka, rejält misshandlad av
303
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
