272 (Bonniers litterära magasin / September 1985 Årg. 54 Nr 4)

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alexander Weiss: Bristningsgränsen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Alexander Weiss

Bristningsgränsen

I mitt föräldrahem rådde tiden: klockor överallt, i alla storlekar, väggklockor, golvur,
väckarklockor. Ingenstans rådde tystnad. Alltid hördes en klocka någonstansifrån. Det
var som om tiden fanns för att det inte skulle råda tystnad. Och på kvällen, före
läggdags, gick min far från rum till rum för att ställa och dra upp klockor. Mina föräldrar var
tidens slavar. De lyssnade alltid efter klockslagen. Deras liv bestämdes av dem. Tidens
budskap var viktigast. Inför klockslagen tystnade allt. Det var som andar härskade,
inte föräldrar. Men de behärskade dem också. De satt inlåsta i klockor och bestämde.
Så var vi fångna i en symbolisk gemenskap, barnen, föräldrarna, tiden. Och alla lydde
andarnas hemliga budskap, som om klockslagen var ett chiffer om bud och
föreskrifter, om påbud och förbud. Vi tvingades in i en ritual, vi blev sömngångare eller
marionetter i en värld som inte verkligen existerade men som vi tvingades att tro på och
acceptera. Det var som om tiden var ett ständigt hot som det gällde att akta sig för. I
urtavlorna fanns vår skräck och undanflykt undan den fanns endast bortanför tiden.
När klockorna skenbart hade tystnat i våra drömmar. När en klocka upptäcktes ha
stannat väckte det föräldrarnas bestörtning som om deras trygghet var hotad.

Jag har ingen hembygd. Därför söker jag den i mig och den är utan skuggor, utan
berg och vägar, utan skog och städer, den är de människor jag levt med, den är de
samtal jag fört med dem, de upplevelser jag har haft med dem, de döda och de
levande, den är de ord jag hört, de betydelser jag sökt och söker men även den
ensamhet och de avstånd människor har skapat omkring sig, de omöjligheter de burit med
sig och plågats av. Jag har bevarat kärleken till dem men också den längtan jag har
känt efter dem. Detta är då min hembygd: möten och avsked, möten som kanske
aldrig ägde rum och avsked som aldrig togs ty hur kan man ta avsked av någon man
älskar? Kärlek är också det man skiljs ifrån men ändå bevarar. Kärlek är också det
ofullbordade och oavslutade, timmen utanför all tideräkning, det som inte ingår i
ekvationerna, eller det som fanns långt före slutet.

Min hembygd är världen utan att jag kan namnge platsen, orten för dess befintlighet
och heller inte tidpunkten då jag upptäckte dess existens. Den är bara en kombination
av toner, den är en komposition utan namngiven upphovsman, utan angivet namn.
Jag kan bara säga när något liknar den.

Här finns inte bara lagrade mina egna upplevelser, mina egna minnen. Överallt finns
fragment av mina föräldrars liv och deras upplevelser och erfarenheter, och mina
släktingar och alla människor som jag träffat. Alla finns i min hjärna i form av minnen och
minnesspår och minnesrester, alla dessa oförenliga bitar har trängt samman där på en
miniyta. Denna yta blev för trång, det blev trafikstockning och kommunikationssvårig-

272

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Mon Aug 4 18:21:56 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/blm/1985-4/0034.html

		Bonniers litterära magasin / September 1985 Årg. 54 Nr 4 / 272 (1932-1999) Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|