Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Alexander Weiss: Bristningsgränsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
heter. Plötsligt small det, det inträffade ett ras som vid en jordbävning, en
översvämning, en katastrof av kosmiska mått.
*
För att en stund slippa den påträngande ensamheten i rummet åker jag ibland ut i den
lysrörsbelysta tomma cafeterian för att röka och ta ett telefonsamtal. Men obehagen
som driver mig ifrån rummet och för mig tillbaka förblir desamma. Rummet är endast
skenbart avgränsat med väggar, golv och tak. Ofta fungerar det som en
uppsamlingsplats för namn- och tidlöst där jag inte trivs. Höstkylan finns i rummet och mörkret tycks
gripa efter mig genom fönstren: också de är illusoriska, speglar som blivit
desorienterade av tid och rum - de återspeglar inte utan avspeglar.
*
Naturen tar god tid på sig att visa att den tar ansvar för den årstid som råder. Hösten
skriver in sin närvaro med allt tydligare tecken, död och liv är inte tillfälliga, de är
konsekvensen. Höstens färger kan vi inte göra om, lika lite som sommarens.
*
Halva min kropp stympad, oanvändbar. Den andra hälften går ännu att använda men
tillsammans utgör de en egendomlig enhet. I liggande, möjligen sittande ställning är
jag någorlunda fungerande om jag ger upp tanken på min högra sida, men
"tillsammans" kan vi inte komma någon vart för egen maskin. Rullstolen är ett komplement.
Den är ful, oestetisk. Jag förstår inte min nya tillvaro och accepterar den inte heller. Att
glömma den är det enda sättet att komma tillrätta med den. Det är endast de friska,
oskadade, som har synpunkter på denna tillvaro. De ser inte känslomässigt på den.
Andå är det just känslor vi väcker, vi krymplingar. Hos andra. Man måste vänja sig vid
att vara paranoid. Oss vill andra helst bortse ifrån, tränga bort. Vad har monster och
missfoster uträttat? Enarmade, lama, blinda, stumma? Jag känner mig estetiskt
frånstötande, måste vara en utmaning mot alla "sunda", "friska", "normala", en
påminnelse om hotet mot deras liv. Det här är fysisk schizofreni. Jag hinner inte med mina
tankar, mina vänstra hand är underlägsen den högra när den fungerade. Tankar är
det enda jag producerar, att tänka mitt enda arbete.
*
Det är som läste jag igenom all världens telefonkataloger för att leta efter mitt namn,
slog i städernas gaturegister för att se var jag bor, gick igenom alla tidtabeller för att ta
reda på hur min resa skall se ut, letar på kartor reda på mina vägar: ett imaginärt liv för
en skenbar existens som inte längre går att upptäcka. Klockorna fläker upp sig och
deras innandömen väller ut överallt: överallt kommer tiden med sina klockslag och
hotar att sluka historien. För mycket tid har gått åt, för lite tid återstår för allting.
Klockorna tar död på tiden, slukar, kväver den. Och tiden kastar sig över
telefonkatalogerna, gaturegistren, tidtabellerna och kartorna för att hämnas exaktheten som den är
dömd till. O denna tidsspillan, tidsnöd, detta tidsfördriv som drabbar en som en
vansinnig. Denna klockornas magi och urtavlornas paranoia som visste klockslagen
varken ut eller in: den ena tidsangivelsen tror sig förföljd av den andra. Sekunderna löper
amok, minuterna flyr hals över huvud ut ur städerna, timmarna kastar sig i havet för att
få ett slut på eländet. Tills klockorna spricker och deras innehåll rinner ut och får all
galenskap att se helt naturlig ut.
273
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Aug 4 18:21:56 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1985-4/0035.html
