Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ola Larsmo: Girlanger, färg, ljus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ola Larsmo
Girlanger, fårg, ljus
Kring en resa till Stavanger
Strax väster om Kongsvinger byter tågkupéns alla
tanter som på ett givet tecken språk. Kaffet på Oslo
Vests slitna järn vägscafeteria smakar annorlunda
-inte nödvändigtvis bättre, men annorlunda.
Shop-ping-bag-ladyn som jag möter i trappan ler plötsligt
och önskar mig glad sommar.
Förvänd exotism? Antagligen: men det har aldrig
hänt mig i Stockholm.
Möjligen är det vädret som gör mig tillfälligt
förvirrad. Sommaren har, i början av maj, drabbat
södra Norge med full styrka. Kommen som jag är
från ett ännu slaskigt Uppland far jag på vägen från
Oslo Central till Västra Station stanna flera gånger
för att skala av mig i tur och ordning jacka, tröja
och pullover.
Jag är på väg till Stavanger, en liten mini-resa
som kommer att vara endast över helgen, men som
ändå måste kanalisera ungefär ett års uppdämd
reslust. Jag har till och med ett syfte; att delta i den
konferens kring temat litteraturen och verkligheten
{Realisme - virkelighetens speil?) som arrangerats av
Universitetsförlaget och Stiftelsen Stavanger
festdager. Arrangemangen började redan torsdag kväll,
och det är alltså drygt tolv timmar försenad som jag
till sist lyckas leta mig fram till Hotell Victoria,
beläget nere i hamnen i en gammal stadskärna som
till att börja med uppvisar få spår av de senaste
årens oljeboom.
Innanför dörrarna upplöser sig allting i ett myller
av människor och ett skandinaviskt språkbrus. På
min väg uppför trapporna hör jag flera tappra
svenska och danska försök att smälta in i den
norska prosodin: själv är jag helt inriktad på att
utan att låta mig distraheras finna vägen till den
föreläsningssal där Kj artan Fløgstad och Göran
Tun-ström skall hålla sina inledningsanföranden. Till
sist finner jag rätt dörr och får en stol nära podiet;
så småningom skruvas mumlandet sakta ned.
Beväpnad med kamera, block och penna skall jag så
försöka strukturera det vimmel jag gett mig in i -
och kanske rentav bli en smula klokare längs vägen.
Göran Tunström inledde sitt föredrag med att
påpeka att han kanske inte riktigt kunde sätta sig in i
den rubrik som satts över inledningssessionen —
nämligen ”Romanen som fortellerform”. Han
föredrog att söka sig tillbaka till de konkreta
förhållanden som möjliggör eller förhindrar ett berättande.
Hans exempel var den lärare han en gång mött i
Bengalen, och som på grund av sina
vänstersympatier så småningom förlorat sin tjänst. Nu bodde han
i ett rum med fru och fyra barn och gick före
gryningen till sitt nuvarande arbete. Det var inte säkert
att det alltid fanns tillräckligt med ljus hemma för
att man skulle kunna läsa eller skriva; men denne
man ville således bli författare, och arbetade hårt
för att bli det. Hans litteräre favorit var Knut
Hamsun.
Det är konstens drivkraft såväl som dess dilemma
att dess källor finns i denna världen: dess uppgift
-att göra människan synlig, att beså de skikt inom
274
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
