Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ola Larsmo: Girlanger, färg, ljus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
oss som inga centralstyrda språk kan nå. Tunström
hänvisade till Milan Kunderas ord om den goda
konsten som ett ständigt ifrågasättande, ett
ruckande av fundament. Just dess natur snarare av
osäkerhet än bekräftelse gör att fa makthavare
finner det värt besväret att lyssna; här öppnar sig
konstens attityd mot Kierkegaards ”subjektiva
tänkande”.
Den estetik man till syvende og sist ändå har
finner man på den plats där man växt upp. Den bästa
litteraturen handlar om den ort där man namngett
allt och själv formats. Här kommer man också in på
den första meningens problematik - den mening i en
berättelse som i sig måste innehålla ett helt landskap
som möjlighet. I det långa loppet är det kanske en
av den nutida romanens främsta uppgifter, detta att
visa fram livet och människorna på nytt och
förhindra det missförstånd som far tillvaron att
framstå som trivial.
Kjartan Fløgstad ville fasta vår uppmärksamhet på
ett underskattat inslag i den skandinaviska
kulturen, nämligen Asger Jorns Skandinaviska institut för
jämförande vandalism. Jorn bedömde konsten som
”modets” antites — den förras främsta kännetecken
är dess egenskap av decentralisering: olikt skall
vara olikt världen över. Modet präglas av
motsatsen - det skall vara likadant överallt, samtidigt; en
distinktion som kan vara värd att hålla i minnet när
man försöker bringa reda bland ”romantrender”
och decennieindelningar.
För tio år sedan betraktades romanen som död
eller åtminstone maktlös. Allra mest död var den i
kulturcentrum - eller den del av världssamhället
som betraktar sig som mittpunkt; Västeuropa och
USA. Proust, Joyce och Musil hade alla på var sitt
sätt dragit ett slutstreck; genren bemängdes alltmer
av kitsch, hade gått i stå och förvandlats till en
bor-gerskapets katedral.
Så fick genren alltså plötsligt ett nytt liv - och
detta i den ”yttersta av provinser”, nämligen
Latin-armerika. Den magiska realism man talade om var
visserligen en kliché, men en högst användbar
sådan. Det var nu texten själv som berättade, ur sin
bestämda, historiska situation.
Idag är vidareutveckling lika viktigt som
någonsin. ”Den magiske realisme er brukt, slutt, som
andre realismer”. Den berättande karnevalismen
har blivit kitsch och konsumentprosa, en språklig
yta. Kan man simulera litterär klasskamp i tio år
kan man säkerligen använda tio till åt att simulera
brasiliansk karneval.
Det finns således två, sinsemellan olika sätt att
förhålla sig till kulturens fortskridande
förändringar. Det ena är mode-attityden, där man
överfaller det nya. Det andra är att likt Arne Garborg
förhålla sig till det, ”som den dialektiska parasiten”.
Den samtida prosans allt överskuggande
problem är dock att de kritiska fiktionerna tycks ha
förlorat sin förändrande kraft. ”Till viss del kan jag
hålla med om att romaner ska kunna läsas. Men i
dagens kulturkonsumistiska samhälle måste
litteraturen vara motstånd.” Romanens uppgift är att sätta
samman historier och bryta sönder språk på en och
samma gång; vad vi behöver är inte
begreppsagno-sticism, utan kunskap — och (med en halsbrytande
vinkelförskjutning): ”dikten är för viktig för att
överlåtas åt diktarna”.
Ett framträdande drag i dagens litteratur är att
fiktionen hotas att trängas undan av sakprosan —
något som kanske avspeglar en önskan från
författarens sida, en längtan efter kunskap? Hur som helst
förefaller det som om man inom ramen för sin
fiktion inlemmar alltmer sakprosa, en tilltagande
mångfald av olika slags språk i sin text, något som i
sin tur innebär att det abstrakta psykologiserandet
trängs tillbaka. Skriftens natur av trafik blir på så
sätt mer framträdande. Det sociala transponeras
över till textens ort, eller, med en norsk ordlek, till
”skriftstaden” - och detta i all slags prosa. Vad som
specifikt gäller för romanen är att dess plikt blir att
visa hur denna”ort” är en annan plats än den där
saker och ting verkligen äger rum; och i detta
sammanhang blir stilbrott av alla slag ett viktigt
stilistiskt verkningsmedel. ”Skriftstaden” är samhällets
egentliga kommunikationsyta — och det är, enligt
Fløgstad, en plats som de makthavande står
utanför.
Slutligen ville han understryka att konst inte är
arbete — den är allt eller intet. Som författare gäller
det att anordna en skriftfest på textens ort — och till
det fordras extra arrangemang: girlanger, färg, ljus.
För nästa punkt på programmet delades
konferensens deltagare upp i två grupper, varav den ena
med beteckningen ”författarverkstad”, där det var
tänkt att de yrkesverksamma författare som deltog
skulle få tillfälle att diskutera de inledande
föredragen.
”Verkstaden” visade sig vara inhyst i ett högt
rum med sekelskiftesdekor, i sin helhet påminnande
om en mindre balsal; det hade ungefär sextio år
tidigare tydligen fungerat som audiensrum åt Sovjet-
275
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
