Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ola Larsmo: Girlanger, färg, ljus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ambassadören Alexandra Kollontay vid hennes
besök i staden. Utanför fönstren: hamrande vårsol.
Inne i rummet en varm och motspänstig tystnad.
Varje replik från de omgivande borden ekades på
insektsraspande engelska eller tyska ur de
simultan-tolkningslurar vilka fanns utlagda vid varje plats.
Espen Haavardsholm, vilken fungerade som
ordförande, öppnade diskussionen och gjorde sitt bästa
för att frambesvärja det goda samtalet. Litet
trevande började olika röster att göra sig hörda: vad
innebar det egentligen, detta som skymtat fram i
Fløgstads föredrag — att ”bryta sönder språk”?
Jan Kjærstad, från och med i år ny redaktör för
Vinduet, menade att tanken närmast var att komma
åt idéer och föreställningskomplex vilka
inkorporerats i språksystemet och så småningom förfallit till
vanföreställningar; det gällde att ”underliggöra”,
att visa fram på nytt. Här fanns två olika strategier,
som också skisserats av de båda talarna: som han
såg det representerade Göran Tunström å sin sida
det ”enkla” greppet, som kan vara nog så effektivt
-nämligen att ”snu språket op og ned”. Hur
verksam en sådan teknik kan vara inser man lätt om
man tänker på Franz Kafka. Fløgstad skulle för sin
del representera den komplicerade strategin, som
närmast ansluter sig till Joyce och den
orkestere-rade polyfonin. (Nutida exempel skulle här kunna
tänkas vara Fuentes och Llosa.) Problemet med
Joyce-linjen är att varje ”nedbrytande” experiment
lätt går över styr och för det mesta åldras mycket
snabbt. Så - vilken blir i det långa loppet den mest
effektiva infallsvinkeln? Den komplicerade? Eller är
den ”enkla” lika god?
Eftermiddagen ägnades åt en diskussion kring
temat Författarens ansvar i ett litet språkområde. Claes
Andersson inledde, och fick representera den
finlandssvenska synvinkeln: samtidigt som det ligger
mycket i Paavo Haavikkos sentens (”det viktigaste för
en poet är att låta bli att skriva”) är det författarens
uppgift att ge röst åt dem som inte har ord för sina
erfarenheter; i stumhetens förlängning ligger
destruktiviteten. Trots sin ”sociala mission” (i
kontrast till det — lutherska — ”ansvaret”) skriver
författaren aldrig på beställning, outtalad eller ej;
litteraturen är inte en spegel — den är en ny verklighet, där
det oförlösta förlöses. Efter modernismen skymtar
en ny typ av verklighetsperception, där ingen
motsättning råder mellan (låt oss säga) ett genomfört
historiskt perspektiv och ett psykoanalytiskt; en
litteratur som i sig förenar allt, filtrerat genom det
subjektiva medvetandet. Skrivandet som sådant är
en självförvållad pseudoautism, en kontakt med
glömda och förträngda delar av den egna
personligheten. ”God litteratur föds ur kärleken till
sinnena”.
Knud Sørensen ville betona författarens roll som
språkförvaltare, och hur olika språk kan fylla olika
funktioner; Aksel Sandemoses byte av språkområde
kan, till exempel, ha varit en förlösande faktor för
hans politiska radikalism. På samma sätt kan olika
regionala språk, dialekter och sociala varianter
arbeta på olika plan, och det ligger på författarens
ansvar att orientera sig i de lokala språk som är
tillgängliga för honom/henne.
Tor Obrestad menade att Milan Kunderas
predikament också var vårt, så tillvida att han
representerade ett litet land vilket hade dragits in i ett av de
stora maktblockens dominansområde. Även vi kan
mycket lätt drabbas av en liknande situation, där
historiker och författare elimineras och
arbetarklassen som grupp hotas. I Norge kommer det mest
uppenbara hotet mot den inhemska kulturen från de
transnationella (olje) bolagens ökande inflytande,
276
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
