Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ola Larsmo: Girlanger, färg, ljus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett tryck som så småningom skulle kunna bli lika
kvävande som den ryska närvaron i
Tjeckoslovakien. Fyrtiotalet hade sin Nordahl Grieg,
femtiotalet Agnar Mykle — vilken författare blir åttiotalets
nejsägare? Kan en sådan författare tänkas? En
norsk författare har rimligen en annan roll att spela
än sin franske kollega, vilken vistas i en miljö där
den kulturella institutionen är självtillräcklig och
inte behöver legitimera sig genom en koppling till
det ena eller andra sociala skiktet; i vår del av
världen måste den främsta uppgiften vara att fungera
som ”talesman för det kollektiva minnet” — att
fånga upp rytmer och bilder ur språket, ”folkets
språk”. I sin replik ville Jan Kjærstad formulera en
delvis annan synvinkel: snarare än att se det som
författarens uppgift att formulera ”Norge i
världssamhället” borde man genom sitt
utkantsperspek-tiv kunna bidra med en originell infallsvinkel.
Lördagens stora samtalsämne var Litteraturen och
makten. Förste talare var den kanadensiska
författaren Aritha van Herk (i Sverige väl mest känd för
romanen Tältpinnen)’, hon tecknade bilden av Kanada
som landet ”fullt av ingenting”, där litteraturen
kommer någon annanstans ifrån — det vill säga från
USA och Frankrike. Även om det i Kanada finns en
ovanligt lång tradition av kvinnliga författare är
situationen här som på andra håll den, att kvinnor
förväntas skapa livsvillkor för andra - inte böcker.
Kvinnan fixeras i rollen av en (tyst) musa - eller, i
bästa fall, som någon sorts ”magikerns lärjunge”.
Här, liksom i större delen av världen, måste den
kvinnliga författaren anta Joyce-strategin: ”silence,
exile, cunning”.
Hans Christian Buch från BRD lyckades — för
många via de raspande hörlurarna - fylla lokalen
med en galghumoristiskt uppsluppen förstämdhet
när han drog sin historiska kavalkad över
framstående författares olyckliga kärlek till statsmakten:
i vårt århundrade påminde han om sådana
beklämmande exempel som Hanns Joohst och Carl Radek.
Men det fanns också här en rik tradition att gå
tillbaka till. Platons avsky för den ”demokrati” som
avrättade Sokrates drev honom rakt i armarna på
diktatorn Dionysos, som lydde hans råd att hålla de
intellektuella kort och helt följdriktigt sålde honom
som slav till Sparta - varifrån han friköptes av det
förhatliga Aten. Mellan Goethe och Napoleon
uppstod en ömsesidig beundran som tidvis tog sig
absurda uttryck. Brecht var mycket kluven i sitt
förhållande till Stalin — och så vidare. Men snarare än
att peka finger åt ett antal giganter menade Buch
att man stundvis borde hålla i minnet att ordet
diktator och ordet diktare härleds ur en gemensam rot;
en tanke som borde leda till en större soberhet i en
tid när något man kallar ”humanism” i sig anses
som det sista bålverket mot diverse totalitärt
oknytt. Buch ville dock inte frånkänna litteraturen
dess förmåga att kommunicera tankar och begrepp
utöver språkens och klassernas gränser.
Hörsnäckorna prasslade; tre tungomål
kolliderade i den solvarma luften. Man kunde via
åhörarnas ansiktsuttryck bokstavligen iaktta med vilken
fördröjning de olika tankarna förmedlades via
respektive språk.
Claes Andersson påtalade den finske författarens
dilemma — hur det idag är så gott som omöjligt att
skriva anstötligt: allt accepteras eller tolereras med
en axelryckning, inklusive direkta mordhot i
diktens form, riktade mot ledande politiker.
Jan Kjærstad fick avsluta sessionen. Han
menade att den mest subversiva litteraturen inte är den
som lutar sig mot retoriska attribut, utan snarare
den som angriper grundläggande tänkesätt och en
viss, etablerad kausalitet; Picassos mest politiska
målning är inte med nödvändighet Guemica, utan
kanske snarare någon av de mest vildsint
kubis-tiska? Var det för övrigt inte litteraturens fara såväl
som dess frihet, just detta att man inte på förhand
kunde säga hur den skulle fungera hos olika
målgrupper?
Språken surrade.
Det finns — naturligtvis — mycket att tillägga.
Många intryck från Stavanger stannar kvar.
Jae-rens märkligt åldrade landskap, sett genom soldiset
uppifrån Garborgs Knudaheio. Eller den
fyrtiofemminuters musikimprovisation, som under
söndagskvällen utspelades strax under taket på den lokala
jazzklubben Löftet, utförd av ett stycke
finlandssvensk jazzpianist (Claes Andersson) och den för
tillfallet anonyme afrikan vilken utgjorde
rytmsektionen i afropopgruppen Julian Bahulas Jabula.
Litteraturvetaren Asbjørn Aarseths genomgång av
norsk efterkrigsprosa var en klargörande exposé av
det förstummande slaget; i samtiden stannade han
bland annat vid Øystein Lønns på ytan förrädiskt
”realistiska” och tillgängliga romaner Hirshals,
Hirshals (1975) och Veien til Cordoba (1981): ”Livet
är inte lätt — således skall inte heller läsningen vara
det”.
Författare som Fløgstad och Kjærstad
represen
277
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
