Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ola Larsmo: Girlanger, färg, ljus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
terade enligt Aarseth en — alla olikheter till trots
-gemensam hållning, såtillvida att de stod för en
”dialektisk modernism”, eller, med en något
enklare etikett: en estetik byggande på motsägelsen.
Till de provokationer som serverades litet väl
sent i programmet hörde Kari Moes tanke om
inter-textualiteten som ett specifikt manligt fenomen: för
de typiskt kvinnliga erfarenheterna saknas ännu ett
klangfält inom de flesta språk- och konsttraditioner,
vilket i detta sammanhang gör att analysen av
kvinnors litteratur till viss del har speciella förtecken
-eller kanske snarare saknar sådana.
Atle Kittangs noggrannt uppbyggda utläggning
av Ecos Rosens namn var det sista föredrag jag hann
följa till slut. Det var också en av konferensens
höjdpunkter, och troligen meninglöst att referera.
Förhoppningsvis kommer det i sinom tid på tryck.
Mitt under Einar Øklands föredrag - med den
ambitiösa rubriken Kan virkeligheten uttrykkes — måste
jag gå för att hinna till mitt tåg. Det sista jag hör
honom berätta är hur han, någon gång under det
tidiga sjuttiotalet, hade en djupt reaktionär
(nattlig) dröm, en dröm som lämnade honom varmt
lugn en bra stund efter det att väckarklockan ringt.
Två hädiska sentenser hade i eldskrift stått skrivna
framför hans ögon:
ALLT ÄR VERKLIGT
SPRÅKET ÄR GOTT NOG SOM DET
ÄR
De små raspande bisvärmsröster som i några
dagar strömmar ur tolkanläggningen följer efter mig
på min väg mot stationen; bitar av tysk och engelsk
syntax ekar i bakhuvudet hela vägen till Oslo. Jag
säger - nästan - thankyou till konduktören när han
räcker mig min biljett.
På vägen ut ur Stavanger ser jag det drastiska
fjordlandskap jag missat på vägen dit. Somliga
vikar är belamrade av oljeindustrins alla, för mig till
stor del obegripliga, attribut.
Det är en varm dag. Jag faller i halvsömn medan
idéerna singlar genom huvudet, mumlade på sina
respektive språk. När tåget bromsar in i en brant
kurva ser jag upp och kastar en halvvaken blick ut
genom fönstret: i fjorddalen står, skarpt avtecknade
mot den blå himlen, ett tiotal spiralvridna, cirka
tjugu meter höga och kritvita betongfundament, till
synes helt övergivna och dränkta av starkt solljus.
Så gör tåget en skarp sväng och utsikten rycks
undan.
Förmodligen var de fullt verkliga.
Fotografier: Ola Larsmo
278
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
