Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Greta Hjelm-Milczyn: Aleksandar Vučo och den serbiska surrealismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
trätt fram på arenan. Dikten ingick sedermera i
samlingen Krov nadprozorom (Taket ovan fönstret),
som kom ut 1926. Filologen och poeten Djordje
Kostic berättar i sin bok Do Nemoguceg (Före
Nego-muce/Det omöjliga, en surrealistisk ”almanack”,
som kom ut med sitt första nummer i maj 1930) om
det intryck som Krov nad Prozorom gjorde på de
unga gymnasisterna — själv var Kostic då 17 år.
Man gick och läste den på gatan, ibland högt. ”Den
stämde helt och fullt överens med vårt eget liv”.
Och man vallfärdade till Kneginja Ljubica-gatan.
Putevi, där också Ivo Andric medarbetade,
upphörde emellertid och ersattes av Svedocanstvo
(Vittnesmålet) i november 1924. ”Några unga män —
vittnen till sin samtids andliga fenomen - har
beslutat ge ut en tidskrift, med ett nummer var 10:e dag”
löd dess anmälan. En av de unga männen var
Alek-sandar Vuco. För första gången i Jugoslavien
lance-rar Marko Ristic i detta nummer termen
”surrealism”. Bretons ”Manifest” publicerades i oktober
samma år, så serberna låg bara en månad efter.
Redan i slutet på 1800-talet var Serbien kulturellt
mycket påverkat av Frankrike och man kan nog
med fullt fog säga, att den serbiska surrealismen är
ett direkt resultat av franskt inflytande.
Inte heller tidskriften Svedocanstvo blev emellertid
långlivad. Redan den 1 mars 1925 kom sista
numret. I stället blev det den förut nämnda Negomuce,
som blev de unga surrealisternas organ. Dess
intro-duktionsnummer kom i maj 1930 med en anmälan
undertecknad av 13 surrealister med Aleksandar
Vuco i spetsen. Numret omfattade 136 sidor och
hade utom bidrag av serbiska författare även
sådana av Aragon och Breton. Hanifa
Kapidzic-Osmanagic berättar att fransmannen Yves
Bonne-fois, som företagit en resa i Serbien, ansåg att
”namnet kanske var det mest lyckade”, eftersom
det uttryckte livets och konstens strävan att göra
mer än vad som var möjligt.
Surrealismens opposition mot allt vedertaget,
såväl vad beträffar konst, religion, kunskapskällor
som samhälle, gjorde dess anhängare benägna att
acceptera kommunismen. Samtidigt som Breton
citerade Shakespeare som den förste surrealisten,
citerade Gorkij honom som den förste socialrealisten.
År 1932 skrev V. Bor och Marko Ristic i Anti-zid
(Anti-väggen) ”för en bättre förståelse av
surrealismen”, att kriget 1914— 1918 hade skapat det
speciella själstillstånd, ur vilket både dadaismen och
surrealismen vuxit fram med sin reaktion både mot
kriget och mot det samhälle som möjliggjort den
stora massakern, något som också hade sin relevans
vad beträffade Serbien.
Effekten av dessa dissidenttankar lät inte vänta
på sig. Alla Serbiens surrealistiska toppmän
arresterades, bland dem Vuco, för politisk aktivitet.
Oskar Davico, en av Jugoslaviens mer bemärkta
skalder, dömdes till fem års fängelse. I och med dessa
arresteringar upphörde Serbiens surrealism som
samlad litterär rörelse.
Vuco hade tidigt anslutit sig till den serbiska
kommunistiska rörelsen. På grund av sitt borgerliga
ursprung tycks han emellertid ha haft svårigheter
att bli tagen på allvar av ”proletärerna”, trots att
han arresterats två gånger under tyska
ockupationen och 1941 suttit fem månader i
koncentrationsläger i Belgrad. I hans självbiografiska roman
Raspust, översatt till svenska under titeln Fridagarna, ges
glimtar av denna känsla av utanförstående, av att
dömas inte för vad man är och vill utan för den
miljö man fötts i. Men om denna bok har han enligt
vad Kostic berättar själv sagt, att han skrivit en
”lögnaktig självbiografi”, ty ”ingen människa kan
skriva sanningen om sig själv”.
Den serbiska surrealismen har haft en oerhörd
betydelse för hela Jugoslaviens litterära utveckling,
trots att den som redan påpekats knappast haft
några inhemska rötter varken i Serbien eller i någon
annan av Jugoslaviens republiker. Enligt Kostic
tycker Vuco inte om att man kallar den serbiska
surrealismen för ”importerad”. Han anser den vara
en fullt spontan serbisk strömning. Själv är han en
mästare i att uttrycka sanningen lika enkelt som
man säger: ”Det är vackert väder idag”, för att än
en gång citera Kostic. Särskilt hans prosapoem
präglas av detta spänningsförhållande som enligt
Ekelöf förmärks ”mellan orden, mellan raderna,
mellan betydelserna”.
Vucos förnämsta verk i denna genre torde vara
Koren vida {Seendets rot), som kom 1928 och Ako ce jos
jednom cetim ili nacela {Om jag ännu minns rätt eller
principerna) Som poet torde han kunna räknas till
Jugoslaviens främsta surrealister, kanske rent av den
främste.
Aleksandar Vuco, född 1898, är numera en
gammal och sjuk man, men hans ansikte strålar upp,
när ungdomen kommer på tal, drömmarnas tid, då
det oförverkligade troddes förverklingsbart.
280
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
