Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nyutkomna böcker - Gullberg, Hjalmar: Dikter, anmäld av Kristina Lugn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nyutkomna böcker
Kristina Lugn
Avgrundens staket
Kring Hjalmar Gullbergs Dikter
Hjalmar Gullberg led av migrän. Han led svårt av
tålamod och behärskning. Han var en främling, en utvald.
Fjärran från oss dröjde han, med läppar av röd karmosin
och med ögon av blått porslin. Hans mamma hette Hilda
Jonsson. Bortom berg och mörka vatten. Det första Hilda
gjorde med Hjalmar var att lämna honom till en
ord-ningsmänniska, en arbetarhustru, fru Gullberg, som drog
försorg om honom mot en ersättning av femton kronor i
månaden. Hjalmar gick för sig själv och lärde sig tiga. I
Malmö. I stjärnljus badade han, i sjö och flod. Under
solnedgångens banér. Medan vi andra satt i mänsklighetens
avloppsrör och lyssnade till hans sång, den som Apollon
lagt på hans läppar, den som Gud Fader som inte tycker
om människorna befallt honom att sjunga. I Hjalmar
Gullbergs tidiga diktning märks det tydligt att det inte är
han själv, utan en högre makt som sjunger.
En främlings andedräkt
kan jag i rummet känna.
Lycksalig och förskräckt
jag griper bok och penna.
Gör kort min väntans kval!
Låt mig befinnas värdig!
Ge order, principal!
Diktera! Jag är färdig.
Hjalmar Gullberg var kallad att se ner i avgrunden och
snickra staket mot den, skickligt och konstfullt, han var
kallad att skriva terziner om Jungfru Maria. Iklädd
endast och allenast drömmens havsblå dykardräkt stod han
på huvudet i Cloaca Maxima, allas vår väg underjorden.
Ordet kloak är nästan lika vanligt som ordet stjärnljus i
hans produktion, jag tror att han är den förste i svensk
litteratur som kan skriva båda dessa ord i samma mening
och göra rättvisa åt dem bägge. Han ljög inte. Han
klamrade sig i det längsta fast vid sin förljugenhet. Men han
ljög inte. Han tog bara diktamen.
Mellan Gud och N.N.
här nedan kallad poeten,
har följande överenskommelse
ingåtts denna dag:
Sin gärning utför poeten
som ombud för evigheten.
Guds vilja, ej klåpares regler
skall vara hans enda lag.
Hjalmar Gullberg hade en katt som levde på grädde och
likör. Och barnen vaggas till ro med visan om suggan
som äter sina ungar. Hjalmar Gullberg var välklädd och
ordentlig, ingen av hans vänner har någonsin sett honom
full; så småningom blev han invald i Svenska Akademien.
Och prinsessan sover med svinaherden. Hjalmar
Gullberg skaffade sig en villa på Djurgården också, han var
länge en av det litterära Sveriges mest eftertraktade
ungkarlar och alla hans ord är skyhögt höjda över den
mycket upplevda smärta som är deras hem. Hjalmar
Gullberg var en evighetens rapportör, en gränsvakt mellan
denna världen och den värld som inte är av denna
världen, men ändå kan skönjas härifrån, om man har vett att
vara tillräckligt sensitiv. I debutdiktsamlingen I en
främmande stad, som utkom 1929, finns en dikt om en flicka
som var förmer än alla andra barn. Först lekte hon för sig
själv och ingen tog notis om henne. Sen dog hon och blev
förmer än alla andra. ”Det märktes tydligt att på något
sätt/en underbar förändring hade skett.” Det är en
trösterik tanke, förstås, att en liten flickas död är en underbar
förändring. I synnerhet om den lilla flickan aldrig var
glad. Den som sörjer henne så förvandlar sorgen till ett
adelsmärke, den som dör i den stämningen lämnar inte
bara allt hon alltid saknat här, hon lämnar också den
pö-bel som hindrade henne från att ta för sig av vad som
rätteligen tillkommer den ensamstående och insiktsfulla
mi-noriten på Heartbreak Hotel i Jämmerdalen.
Gå ofta för dig själv och lär dig tiga
om du vill slutas i vår brodersfamn:
Ofantligt medlemsantal har vår liga
Men ingen av oss vet den andres namn.
Historien om oss är aldrig skriven.
Vi har ett modersmål av inre art.
Den man som tror sig djupast övergiven
skall utan ord bli tröstad underbart.
283
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
