Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nyutkomna böcker - Gullberg, Hjalmar: Dikter, anmäld av Kristina Lugn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När skymning faller tung kring saluborden,
är hemligt möte under stjärnors brand.
O ensamhet, vår andes hem på jorden!
Gränslösa ensamhet, vårt land, vårt land!
Hjalmar Gullberg var, åtminstone till en början en
religiös diktare. Han använde ett religiöst symbolspråk för
att uttrycka och distrahera skräcken över att vara
människa. Kristus och Apollon, den ställföreträdande lidande
och den ställföreträdande sjungande, strövar fritt över
boksidorna, följda av representanter för en klagande
mänsklighet. Samtidigt är världen full av hälsningar,
andebrev och förklädnader. Hjalmar Gullberg är bara
tillfälligt Hjalmar Gullberg, tills en gång hans sanna väsen
uppenbaras. Denne Hjalmar Gullberg är en Narkissos
som längtar efter sin egen utplåning, efter att få ”utspy
sin personlighet” och uppgå i ett större sammanhang.
Diktarens uppgift är att översätta och vidarebefordra
de hälsningar som skickats hit till Stockholm, Lund,
Paris och Skärplinge från de dödas och gudomligas sfär, en
för det stora flertalet okänd, ändå fullt tillgänglig
dimension av verkligheten. I kristider skärps naturligtvis
kraven, breven blir telegram, tonen strängare och mer
uppfordrande, såväl för budbärare som adressat.
Jag vill att överväldigad och stum
som träffad av en uppenbarelse
du hör mitt ord ge eko i det rum
där Gud inom dig har sin varelse.
På gatan som du trampar med din häl
ej ros men törne vill jag strö för dig
förvandla dig från menighet till själ
och dö för dig.
Som beredskapsdiktare är Hjalmar Gullberg något
mindre odräglig än de flesta, men det är signifikativt att
hans diktsamling från 1937 heter Att övervinna världen. Vad
det gäller är inte att vinna världen åt människorna, det
gäller för den enskilda människan att övervinna världen.
Denna samling är också en av hans ojämnaste, här finns
den vackra och stilrena klassikern ”För vilsna fötter
sjunger gräset” några sidor före pekoralet ”Den tänkande
lantbrevbäraren”, den suggestivt lysande ”Vaggsång för
en död prins”, tätt följd av en annan vaggsång, sjungen
av Maria, med blek stämma, på rutin. Höjt över alla
tvivel är att Hjalmar Gullberg tog parti för friheten, mot
nazismen, även om han inte närmare preciserar sin
ståndpunkt i ”de grå katakombernas kväll”. Höjt över vaije
tvivel är också att hans diktning vinner på att han ganska
snart släpper ambitionen att skriva politisk dikt
ackompanjerad av sfärernas musik.
Kom inte hit från främlingskust
du som till denna strand har lust,
kom inte hit på upptäcksfärd
om du vill nedslå oss med svärd,
om du vill fånga oss med list!
Ty ett är sant och ett är visst:
då spelar vi så att du hör
den enda sång som aldrig dör
då spelar vi, då spelar vi
en tusenårig melodi
som klingar ömt och klingar kärvt
ty av en mor har vi den ärvt.
Det är inget fel på Hjalmar Gullbergs moral. Det är hans
sätt att förhålla sig till denna moral som ibland blir ett
hot mot själva uppsåtet. Inte ens Gud kan begära av en
diktare att han ska skrämma bort fienden från
främlingskust, men det är ett rimligt krav att han inte ska göra
någon som helst ansträngning att inte skrämma bort
läsaren. God dikt är ofta lättillgänglig och aldrig
insmickrande.
Att skriva insmickrande om döden skulle vara en
dödssynd om sådana fanns. Hjalmar Gullberg skrev ofta med
förfärande och detaljrik realism om döden. Han var också
expert på att sätta vers på den, innan han lärde känna
den närmare. Han har en djupt pessimistisk
människosyn. Det bästa är att aldrig vara född och den längsta
tiden är vi döda, det finns ingen hjälp att fa, så försona dig
med din hjälplöshet, slut fred med livet och med döden
även, låt bli att knyta näven. Det är en mycket attraktiv
typ av pessimism och eftersom han formulerar den med
en så fulländad elegans och med en så genialt
nyskapande kombination av patetik och ironi och brutal
vardaglighet, gjorde han succé med den. Den likaledes
lidande läsaren lyfts av detta språk, på gott och ont, man
ser sig själv i en förskönande spegel och känner ändå igen
sig, det är därför det plötsligt gör så gott att det gör så
ont. Men bara de riktiga orden har en skugga som
träden, det visste Hjalmar Gullberg och långt senare skulle
han uttrycka denna insikt i en diktsamling som är full av
sådana ord, en diktsamling som ord för ord är
oförstörbar, han sista.
Bara de riktiga orden,
orden med krona och
fågelsång har en skugga som träden.
Svalkande skugga att sluta
ögonen i, medan kronan
sjunger de riktiga orden.
Ur Ögon, läppar (1959)
Det är inte många som någonsin vågar uttala de riktiga
orden och den som lyssnar till dem känner genast igen
dem. Hjalmar Gullberg fann dem så fort han på allvar
började söka efter dem, när han lämnade faren att beta
bäst de ville på gräsklädd jordisk kulle och såg sitt rätta
284
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
