Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nyutkomna böcker - Gullberg, Hjalmar: Dikter, anmäld av Kristina Lugn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ansikte, ett sjungande huvud bara, ensamt, inte som en
förklädd guds huvud är ensamt, men som en helt vanlig
människa är ensam när hon vet att hon måste låta hoppet
fara, när hon vet att det inte finns någon tröst att få, det
finns inte ens någon att försona sig med längre och
sången saknar smärtlindrande syfte.
Sjungande huvud som drev till sjöss med hårets
svarta segel hissat, med släckta ögon....
Ingen hand att röra det strida regnets
harpsträngar, inga
kunniga fingrar att beledsaga
denna odödliga stämma som blev slungad
från en trakhisk klippspets. Så berättar
sagan om Orfeus.
Ur Dödsmask o lustgård (1952)
Innan tiden för denna storslagna demaskering var inne
återstod många sagor att berätta, bland dem en hel
kärleksroman. Kärlek i tjugonde seklet (1933) är Hjalmar
Gull-bergs kanske mest populära bok, för i den kan man läsa
om honom som kom som en vind och kysste allt blod till
din hud, fastän jag var en annans, blott lånad. Tonen i
den samlingen - liksom i den nästa, Ensamstående bildad
herre (1935) - skiljer sig markant både från de tidigare och
de närmast följande. Det är den profana kärleken som
här beskrivs och avvisas. Visst var det djärvt att tala så
öppet om kättja och födelsekontroll, men så får alla
inblandade också sitt straff och sens moralen måste väl bli
att den illa gör han illa far. När den blonda Venus dök
upp ur havets skum blev ynglingen med hämningar och
själskonflikter botad. Äktenskap är det emellertid inte tal
om, jag älskar dig så länge jag har lust och skulle jag ha
lust att samtidigt älska med någon annan, så är det bara
för dig att gå och göra detsamma. Alltså låter katastrofen
inte vänta länge på sig, redan i den nionde kapitlet är den
blonda Venus död. Och i samma ögonblick som det sker
inträffar något fantastiskt med själva romanen: den
förvandlas från banal saga till gripande poesi. Jämför denna
strof från diktens inledning:
På sten, ej som prinsessan på en ärt
låg du och stekte dina lemmar bruna.
Att du var tjugoett år, stark och smärt,
vill jag för hela världen utbasuna.
med denna, som kommer omedelbart efter meddelandet
om prinsessan Venus död:
En fågel var din fot i mina händer.
Ja, mina händer minns dig utantill.
Vad de berättar är din kropps legender.
Varenda fingerspets är vittnesgill.
Det är som vore meningen med kärleken att den ska gå
förlorad, på det att den ska förvandlas till dikt om
förlorad kärlek. Det är som vore minnet av upplevelsen
dyrbarare än upplevelsen själv. Det är som vore det en befrielse
att förlora det man behöver allra mest. Det är som vore
Hjalmar Gullbergs pessimism så djup och så införlivad
med hans identitet att han måste straffas så fort han är
otrogen mot den. Diktcykeln ”Kärleksroman” är tragisk
dels, förstås, genom sitt förlopp, men ännu mer på grund
av det faktum att den måste få bli tragisk för att bli dikt
av rang.
Läroverksadjunkten Örtstedt i Ensamstående bildad herre är
tragisk på ett annat och mindre uppskakande vis, han är
en personifikation av den tragikomiskt ofullbordade,
nöjda och hyggliga människan, en Hjalmar Gullberg som
diktarguden aldrig intresserat sig för. Utom räckhåll för
alla passioner ligger han med sin smörgåspacke i solen
och vilar efter veckans skolarbete, han sitter och sover
efter avsevärd tankemöda en vinterkväll och plötsligt
kommer ”svept i brokig omslagsfårg/ till Örtstedt ett paket
från Königsberg” som innehåller inget mindre än DAS
DING AN SICH. Av berättigad rädsla att förstöra gåvan
returnerar han den med tusen tack till herr Kant och går
ut att hjälpa skolans rektor som är full.
Med ordnar prydd som en kakadora
spyr här en riddare som vet sin rang.
Han lär i hemmet inte ens förlora
sin värdighet när han far lavemang.
Läroverksadjunkten Örtstedt är så försynt att grannarna
tvivlar på hans existens. Dessutom är han odödlig. Vi är
Hjalmar Gullberg stort tack skyldig för att han valde att
inte renodla sin smak för parfymerad religion, utan i
stället gav ett drag av mänsklighet åt det gudomliga, ett drag
av gudomlighet åt det löjligt mänskliga. Med den
insatsen ändrade han faktiskt den svenska litteraturens
riktning.
Med Dödsmask och lustgård (1952) inleds en ny fas i
Hjalmar Gullbergs diktning. Människan avmytologiseras, det
är ingen idé att hoppas att en ljusglans ska spridas kring
vår plågobädd och döden talar till diktaren och säger:
”Jag skiter i varenda bok du tryckte/ för jag har inga
ögon som studerar. / Jag skiter i ditt namn och i ditt
rykte/ - Jag hämtar avfall om det intresserar”. Lidandets
mannekäng, den spleenfyllde gentlemannen, han med
strålglansen kring sitt hår, väntar med en dödsmask av
frusna tårar mitt i dödens folkhem på den slutlige Orfeus.
Löst från lemmarnas tyngd, från buken och dess
bihang kommer här den slutlige Orfeus:
285
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
