Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nyutkomna böcker - Gullberg, Hjalmar: Dikter, anmäld av Kristina Lugn - Brodsky, Joseph: Historien, som nedan skall berättas, anmäld av Tobias Berggren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stympad, blind, en havsmelodi för måsar
— bara en spelmans
tvättade ansikte, bara en mun i sin
naturliga infattning.
Illusionslösheten är verklig, inte diktad, den är bliven till
dikt. I Terziner i okonstens tid (1958) återtar Gullberg
rimmet som stilmedel, men i ett annat syfte än tidigare, inte
för att försköna, men för att tydliggöra bristen på
skönhet. Det är en naken poesi som klär av läsaren. Så fort vi
har invaggats i trygghet väcks vi ur vår dröm, så fort vi
börjar älska versen sparkar den på oss.
Vad vill konsonanternas klagan,
vad säger den rimmade gråten?
Förgiftad är källan där sagan
har speglat den jagiska ståten.
Hilda Jonsson dog år 1927 till följd av skador som hon
ådrog sig när hon under ett migränanfall föll från ett
fönster på Strandvägen i Stockholm. Hennes son Hjalmar bar
sitt namn som en tyngd i en kedja om halsen och ville inte
ha några barn. Han var rädd att de skulle få migrän de
också, sa han. Annars talade han inte mycket om sig
själv. En gång i sin ungdom försökte han sig på att sjunga
negro spirituals men hade ingen nämnvärd framgång.
Mycket sent i livet mötte han sitt livs stora kärlek, Greta
Thott, hon som ägde det vita huset. Hon har berättat om
Hjalmar att han var en humoristisk man, full av
överraskningar. När han var mycket sjuk på Södersjukhuset i
Stockholm skrev hon ner hans dikter åt honom, hans
märkligaste och vackraste, de som finns i Ögon, läppar.
Henne jag slutligen dröjde hos
hållerjag handen, rösten.
Som när vi fann en försenad ros,
praktfull, unik, i hösten,
efter en frostnatt var sagan all,
rosen låg utströdd bara.
Vissnade aldrig. Ett sönderfall.
Slut. - Så skulle det vara.
Djupare in, genom märg och ben,
dagar och nätter långa;
bara en önskan, bara en.
Somliga har så många.
Greta Thott läste högt ur Pickwickklubben, hon läste
Si-menon också och när vännerna uttryckte sin förfåran
över att Hjalmar blivit så gammal svarade hon att hon
bara hade märkt att han var vacker. Det var typiskt
Hjalmar Gullberg att dö från en sådan kvinna.
Aldrig född är bäst och den som kommer det bästa
närmast är den belevade gästen som vet när han ska säga
tack och gå. Av de sirligt smyckade ordbanden,
änglakö-rerna och domedagsbasunerna återstår bara ” de
verbala/ resterna av en bildprakt som förgår”. Av allt detta
återstod till slut bara det absolut nödvändiga, den vidrigt
sköna, egentligen inte uthärdliga och underbart
befriande sanningen, den döda drottningens hemlighet och
vad han som fann Ofelia lärde sig om döden genom
vatte-nösning. Det finns en sjö och sedan aldrig mer.
En samlingsgåva av Hjalmar Gullbergs verk, Dikter,
utkommer i höst på Norstedts förlag.
Tobias Berggren
Brodsky
Kring urvalsvolymen Historien, som nedan skall berättas.
Passagen från ett imperium till ett annat: han måste
också ta med sig det förras begrepp, definitioner,
syner, protester, förhoppningar (mer av detta i det
öppna institutionella förtryckets imperium?)
ångest.
Av allt innanmäte förmår
faktiskt bara ögonen hålla kvar
sin gelékonsistens. Ty imperiebyte
är förknippat med att ens blick tränger bortanför
havet...
(Fiz^rwa, Cape Cod. Björkegrens översättning. Ur Historien
som nedan skall berättas Wahlström & Widstrand 1984)
286
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
