Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nyutkomna böcker - Brodsky, Joseph: Historien, som nedan skall berättas, anmäld av Tobias Berggren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Med Assyriens kataleptiska och ritualiserade
vanvett i klart (och mycket konkret, får man förmoda;
Brodsky hör till dem som har
GULAG-erfarenhe-ter) minne står Poeten - som alltså har till uppgift
att gång på gång återupprätta världen ur
människornas språk — inför ett Aztekiskt Blodsförbunds
som vanvett ritualiserade ”frihet”. Det gamla
imperiets gåta: steril, genompenetrerad,
deprimerande i sin dumsluga förutsägbarhet, det nyas: de
materiella konstfenomenens idiotiska kapriser, den
menlösa kaleidoskopiska spegelcirkusen på
glömskans flod. Skillnader — givetvis (och i grunden: den
gamla förkastningssprickan mellan ett efterblivet
kejsardöme och ett hyperindustrialiserat gnistrande
nytt Tyskland, utfylld av en ocean), men också —
lika självklart — likheter:
Här börjar pennan med ens
söka efter likhet. Ty
pennan man håller i är exakt
samma penna som förr. I dungen
finns samma växter. Bland molnen finns
samma tjutande flygplan på uppdrag
att fälla bomber, fast Gud vet var.
Och man grips av törst.
(Samma som ovan)
Skillnader och likheter; vilka de nu är och var
djupet i sökandet efter dem närmar sig ideologiska
bottenlösheter - Brodsky söker världens, den
mänskliga världens integritet. Imperiets totalitet, den
grundläggande likheten mellan alla imperier,
andliga såväl som materiella:
Om du plötsligt förirrat dig in i stengräs som är
långt mera ädelt i marmor än gräset som ängar bär
eller om du far syn på en faun och en nyfm i en öm
scen och om deras sällhet är större i brons än i dröm
-då kan du släppa staven och vila din hand, ty du vet:
Här är Imperiet.
(Ur Torso, 1972, övers. Björkegren)
Just så. Maktens kvintessens är överallt:
deformering.
När Brodsky var trettitvå slängdes han ut ur
Sovjetunionen. Dessförinnan hade han stått anklagad
(1963) för ”social parasitism” i Leningrad, -64
dömts till fem år norr om polcirkeln, benådad efter
proteststorm efter två. Han hade skrivit dikter utan
beställare och förlag — i motsats till till exempel den
överskattade Jevtusjenko, alltså även utan Stat, och
detta är inte möjligt i Sovjetunionen. På åklagarens
fråga vem som givit honom hans poetiska uppdrag,
ja, givit honom tillstånd att kalla sig poet, kom hans
berömda svar: ”Gud.”
Han sysslade också med översättningar av Eliot,
Pound, Auden, detta också i Leningrad som poet
med judiskt påbrå utan beställare eller förlag; bara
Achmatovas ord: ”Sin generations största
begåvning” och stöd av smidigare intellektuella än
sådana som mot domstol och domare i Sovjetunionen
bara har Gud att sätta, torde ha räddat honom
undan en Mandelstams eller en Daniels öde.
Så:
Som en allsmäktig shejk som blott kan bedra
sina tallösa hustrur med ett helt harem
har jag nu bytt imperium. Detta steg
har dikterats av att det osade bränt från
fyra olika håll eller - tvi, ta i trä —
från fem, sett i kråkperspektiv.
Blåsande i min flöjt som en annan fakir
gick jag längs leden av grönklädda janitscharer
och som vid kallbad kände jag kylan från
deras vidriga yxor i mina testiklar.
(Pa^ggpira, Cape Cod, 2. Björkegrens översättning)
Men: mot maktens deformering livets integritet.
Han söker det ofta, likt en Tarkovskij, tidigare en
Eliot, i det bortglömda, förkastade. Det som
garanterat står utanför kontrollen.
Prasslet från ”Irlands Dagblad”, som jagas av vinden utmed
rostiga järnvägsrälsar, bort mot lokstallarna som lagts ned.
Malört, som frasar höstlikt förvissnad inne i några dungar.
Tegelgommar, som slickas av vattnets gråbleka tunga.
Vad jag älskar dem - ljuden av planlöst, sjudande liv
till vilka ingenting alls har funnits att foga en tid
annat än ljudet av mina steg som knastrar tungt i gruset.
(North Kensington 1976, Björkegrens översättning.)
Eller i den rått otydliga politisk/historiska fiktionen
(Imperiet förvisso av mer än ett imperibytes
varaktighet), där vi, den här människan, som här, bara
slipper undan genom lidande och list; det senare
hos Brodsky signifikativt, väsentligt:
Greken som tänkt gå över gränsen
skaffade sej en rymlig säck och sedan
fångade han i kvarteret närmast torget
tolv stycken kattor (av svartaste slag). Med denna
klösande, jamande börda
kom han till gränsskogen om natten.
/.../
287
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
