Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nyutkomna böcker - Brodsky, Joseph: Historien, som nedan skall berättas, anmäld av Tobias Berggren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Atena, överge mej ej. Ledsaga
mej på min väg” — men tilläde för sej:
”Vid denna del av gränsen släpper jag
nu blott sex kattor. Ej en enda mer.”
En hund kan inte klättra i en tall.
Soldaterna, de är vidskepliga.
Allt gick på bästa vis. Vidskepelsen,
hundar och kattor, tallar, månen —
fungerade perfekt.
(Post Aetatem Nostram, 1970, Bäckströms översättning)
Men även den list som rymmer både magi och
gudar står frågande efter sin mening inför livets
motsägelsefullhet:
Han tog sig upp
i passet. Men i den stunden då han redan
stod med den ena foten i det andra riket,
upptäckte han vad som nu gick förlorat:
han vände sej, och fick se havet.
Det bredde ut sej långt där nere.
Människan skiljer sej däri från djuren
att hon kan gå ifrån det som hon älskar
(om så blott för att skilja sej från djuren!).
Men liksom hundarnas saliv, förråder
hos henne tårarna den djuriska naturen:
”Thalatta!...”
Men i vår snöda värld
går det ej an att länge sticka upp
i månsken i ett pass, fullt synlig, om man ej
önskar bli måltavla. Sin börda
fattade han och började försiktigt
nedstigningen till kontinentens djup; till mötes
steg nu en kam av granar, inte horisonten.
(Samma som ovan, slutet.)
Friheten är relativ. Brodsky är naturligtvis alldeles
för medveten om det generella i människans
förtryck och exploatering av sig själv för att syssla med
något sånt som protestdikt. Att poesi aldrig kan bli
appeller till makten, det vet varenda unge (fånge),
som tjuvläst med en ficklampa under en filt. Att
dikten är och förblir de osaligas ambassad i språket,
att smitandet inte bara är ett medel, det vet varenda
stackare som haft oturen att fa ett tjuvljus tänt
mellan öronen.
Så Imperiets systematiska fastlåsning av
formerna för världens humanisering, dess
paradigma-tiskt fördummande verkan på den till
produktions-konsumtionsgångjärn förvandlade individen, dess
ständigt pågående dödande av språket, stengräset
och bronsens sällhet... kräver en annan sorts list;
eftersom motståndaren oftast själv är maniké gäller
det att säga nej också till det svart-vita (Ekelöfs
nej), att välja en strategi, som kan upprätta insikten
om värde hos den Andra människan, den besudlade,
förförda, förnedrade. Hos Brodsky gör sig de idéer
om poesis, den skapade retoriska texten, som
karne-valsupptåg, sällsam föreställningjor någon, för
läsaren: tillställningen av avslöjande och skönhet för
den Andres upptäckt av sig själv, vilka framlagts
bland annat av Bakhtin, sig i synnerlig grad
gällande.
Inte sällan kommer jag från läsningen av en
Brodskydikt i samma stämning som från en
Tar-kovskifilm: Å! Detta är allstå möjligt). Jag ser hur
dörrarna till ett mycket vidare och djupare
förhållande till världen blåser upp, någons röst: Du får\
Du ska inte tro att det är slut, världen växer, växer
hela tiden! För poeten-hantverkaren-strategen finns
här två, huvudsakligen två, sätt. Två vägar: Dels
illuminationens väg, den plötsliga uppenbarelsens,
den vilda insiktens. Den dolda innebörden (den hos
det mänskliga dolda innebörden) i världens
konstellationer visar sig vara någonting helt oanat. Blake,
Rimbaud, Char... Det är också visionärernas väg.
Dels stenvändandets väg. Den kritiske, ofta
naturligtvis ironiskt distanserade, vemodige
intellektuelles, resonnörens väg. Diktaren som söker att ur
kulturfragmenten ordna ett mönster som (liksom i ett
ljus snett bakifrån) belyser gåtan människan —
Dante, humanistpoesin, Milton, Pound, Eliot,
Au-den. Det säger sig nästan självt att Brodsky tillhör
den senare skolan.
Hans nationstillhörighet är dikten. För honom är
språket jorden, världslitteraturen näringen. Han är
en civil poet, ett subjekt i det lilla alltmer
landsflyktiga, ständigt migrerande civila samhälle, som en
gång skapades av centraleuropeiska liberala
radikala. Av ett baltiskt Praktiskt Förnuft har han gjort
en överlevnadsfilosofi. Mot Imperiet ställer han den
mänskliga civilisationen, mot makten människans
integritet. Intelligens, kunskaper, fantasi, humor är
frihetens vapen. Inte en Utopi, inte Naturen, inte
Det Förgångna, inte Döden. När han skriver en dikt
som mer direkt än vanligt har med naturen att göra
är det i närheten av en Montales ytterst särpräglade
klara gåtfullhet, och samtidigt inte långt i från en
ovidiansk metamorfos. I Hökens höstskrik, 1975:
några fa element ur världen ordnade i ett mönster,
där ett vemodigt ironiskt leende tycks säga både:
”All frihet” och ”hit, men inte längre.” Brodskys
288
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
