Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nyutkomna böcker - Brodsky, Joseph: Historien, som nedan skall berättas, anmäld av Tobias Berggren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Joseph Brodsky
Foto: Lütfi Özkök
stora dikt är ett av de bästa ovidianska poem, jag
läst efter Montales geniala L’anguilla. Här: den av
mänsklig skaparkraft mytgjorda och - endast därför
- tröstande naturen.
Brodsky låter som i en saga ”världen tala för sig
själv”, han speglar med vemodig (den stora
intelligensens vemod!) klarsynthet fenomenens
skröplighet, livets oändligt patetiskt nödvändiga tillfällighet
- men den halsbrytande farsen i den svåraste av
nödvändigheter är sällan långt borta; han
animerar, antropomorfiserar. Han är, har det sagts, något
av en stilistisk akrobat och vilde; han behärskar en
omfattande poetik, både en rysk med inrim,
bok-stavsassonanser och en klassicistisk europeisk.
Hans dikter vimlar av allusioner; han är en mycket
allvarlig skämtare, hans medvetande extremt
rörligt, suveränt kunnigt. Spår av många
valfrändskaper korsar hans landskap. Han för detta ständiga
samtal med sina föregångare och kolleger, som är
den stora diskursiva poesins särmärke. Här finns
Eliot, Auden, Frost, Yeats; här klara klanger av den
stora ryska absurdistiska traditionen, trolleriet,
häxmästeriet hos en Gogol, en Bulgakov. Här finns
det tunga allvaret hos en Blok och den
komprimerade lystern i strofen som hos Mandelstam. Man
märker till och med vissa reflexer av samtida
amerikansk poesi.
Men främst är det traditionen från Eliot och
Auden, han för vidare, han är nog ganska klart alltmer
en anglosaxisk diktare på ryska. Det är en märklig
och givetvis oerhört fruktbar syntes.
Nu föreligger alltså för första gången ett större antal
av hans dikter på svenska, tolkade av Hans
Björke-gren och Annika Bäckström. Det är både dikter
från tiden före exileringen och sådana som skrivits i
USA och England.
Samlingen omfattar flera av Brodskys mera
kända dikter, som till exempel Vaggvisa, Cape Cod,
Språkpartikel, Post Aetatem Nostram. Bäckström har på
poetens egen begäran tagit med en liten svit,
Kello-mäki, som publicerades så sent som 1983. (Den
långa titeldikten, en sorts kriminalgåta på vers, är
ett val, som jag har svårare att förstå; ett lite bisarrt
och långt ifrån typiskt experiment. Björkegrens
uppenbarligen höga värdering av dikten motsvaras
dessutom inte på något vis av kvaliteten i dess
svenska språkdräkt. Tolkningarna är ojämna till
kvaliteten. Jag kan inte ryska, jag kan bara bedöma
dikterna som poesi, dessutom har jag haft möjlighet
till jämförelser med engelska översättningar.
Bäckström skiljer sig vad jag förstår från sin uppgift med
heder. Jag har visserligen svårt för hennes
tal-språksstavning av reflexiva pronomina; jag far inte
riktigt ihop dessa mej och sej med stilen i dikterna i
övrigt — men det kan ju vara en idiosynkrasi.
Björ-kegren, däremot, levererar inte sällan väldigt
ojämna, konstiga och vad det verkar, slarviga
tolkningar. Han gör bra ifrån sig ibland; då blir det
också riktigt bra: dikten går fram, dimensionerna
bibehålls (eller fortplantar hursomhelst andra, som
verkar fruktbara på svenska). Men det är ändå
alltför mycket som verkar konstigt och fel. Jag ska här
bara ta upp några få exempel på vad jag reagerar
mot; mina resonemang ska ses mot en jämförande
läsning av dikterna i engelsk översättning så som de
står i samlingen A Part of Speach. (Farrar Straus
Gi-roux, NY 1980).
Sidan 11, Sju år efteråt’, talas om ”bilens
torkarblad”; varför inte helt enkelt ”vindrutetorkare”?
Ett torkarblad är så vitt jag vet ett blad av gummi,
som man sätter i en vindrutetorkare. Ordet
”torkarblad” är alldeles för specifikt och har ingen
rele
289
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
