Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nyutkomna böcker - Brodsky, Joseph: Historien, som nedan skall berättas, anmäld av Tobias Berggren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vans i sammanhanget. Richard Wilbur har
”wind-shield wiper”. I strof 3 har Björkegren ”Så
främmande var allting nytt för oss/att kropparna som
sammansmält i sömn/var som ett hån mot
psykoanalysen...” Det låter egendomligt; kropparna var
väl aldrig av särskilt intresse för psykoanalysen,
säga vad man vill om den för övrigt; snarare är det
väl de främmande nya intryckens egenartade
förlängningar i drömmen som åsyftas. Wilbur har:
”So alien had all novelty become/that sleep’s
en-tanglements would put to shame/whatever depths
the analyst might plumb;”
Sidan 18, Till en tyrann’, I slutet av strof 1 talas om
misären,/det usla kaffet, ledan och gevären —
/han slapp år nittonhundratjugoett.” Det är
konstigt. Vad slapp han (tyrannen) 1921. Alan Myers
har i sin översättning från -72: ”the lousy coffee,
bo-redom, and the battles/at vingt-et-un he lost time
and again.” Alltså kortspelet Tjugoett, som
tyrannen gång på gång förlorade. Vem av översättarna
har rätt här? Jag tycker att Myers’ version låter
rimligare.
Sidan 22, December i Florens 1; ”Det är en vacker
stad, där/man i en viss ålder helt enkelt undgår att
möta/andras blickar. Man fäller upp kragen.”
Varför inte i stället det transitiva ”undviker”.
Översättaren till engelska är i detta fall Brodsky själv; han
har: ”It/is a beautiful city where at certain age/one
simply raises the collar to disengage/from passing
humans and dulls the gaze.”
Sidan 23, Samma dikt, avdelning 3; ”På gamla
bron, numera/reparerad, står Cellini och bystar sig
mot en fond av/blånande kullar.” Detta ”bystar sig”
är dumt. Det är en fånig, och fullkomligt irrelevant
”vitsighet”. Brodsky själv översätter: ”...where
Cellini is peering at the hills’ blue glare,...”
Sidan 55, Litauiskt divertissement, 2. Inledning; i
sista strofen: ”... ett otal änglar svävande på taken/
till tallösa kapell.” Det är ett förslag, och inget
dåligt, egentligen, men Ann Myers har ”... stout,
countless ängels on the gables/of countless
chur-ches.” Mer prosaiskt, kanske; man ser lätt för sig
små barockkyrkor med knubbiga stuckputtis på
gavlarna, som det väl är ”i verkligheten”. Nåja.
Björkegren kanske kammar en mer esoterisk poäng;
kanske det bara är jag som är trött på alla dessa
änglar (beslöjade kvasiexisterande väsen) i poesin.
Det är inte så farligt. Men på
Sidan 56, 2. Liejyklos’, som är en dikt som handlar
om de litauiska judarna, förekommer däremot ett
riktigt klavertramp: ”... i väntan på ett världskrig
och/galizisk död för Fosterland och/för Tro och
Tsar - i annat fall/fick flätorna bli polisonger/då
man begav sig Over There/och spydde sjösjukt i
Atlanten.” Vadå för ”flätor”? Det är naturligtvis
fråga om tinninglockar, en rättrogen judisk mans
föreskrivna frisyr. Myers har: ”... for Faith, Tsar,
Ho-meland, or if not,/then shape Jews ringlets in to
si-deburns...”
Sidan 57, Samma, 3. Kafé Neringa’, sista strofen
talar om att en servitris bär en ”batistjumper”, ett
plagg, som samtliga tillfrågade kvinnliga vänner
och bekanta skrattande har hänfört till avdelningen
för ensamma herrfantasier. Myers har ”cambric
halter”, alltså tunn batistblus med axelband (med
dragning åt grundbetydelsen: hållare, halsband)
kanske syftande både på klädseln och på den
omständigheten att servitrisen i fråga skildras som
någon som är en smula robotartad, styrd av gästernas
order, trött som hon måste vara efter en kärleksnatt
med ”ortens fotbollsförmåga”.
Sidan 68, Vaggvisa, Cape Cod, 3; Björkegren har
som sista strof: ”Havet, som med sin dyning i
miljoner år/vaggat en flisa, lämnar efter sig spår i sand/
som en siffra i minne. Och vid minsta
obetänk-samma/steg åt sidan på landgången kommer man
att/störta ned och falla, länge, som i givakt, utan att
vattnet plaskar.” I Anthony Hecht’s översättning
från 1975 låter den strofen: ”Like a carried over
number in addition,/ the sea comes up in the dark/
and on the beach it leaves its delible mark,/and the
unvarying, diastolic motion,/the repetitios, dragged
sway of the ocean,/cradles a splinter adrift for a
million years./If you step sideways off the pier’s/edge,
you’ll continue to fall toward those tides/for a long,
long time, your hands stiff at your sides,/but you
will make no splash.” Jag ställer denna strofs olika
tolkningar sida vid sida för att belysa Björkegrens
bristande sinne för, i detta fall, poesins både logik
och mystik. Det kan inte hjälpas: Hecht’s tolkning
är poesi, Björkegrens icke. Tyvärr gäller detta stora
delar av denna mycket centrala dikt i Brodskys
produktion, en mäktig elegi, med ett stort och
underbart musikaliskt föredrag. En havselegi, kanske en
av de verkligt stora dikterna i vår tid, i släkt med
Eliots kvartetter. Det duger inte att i ett
sammanhang som detta slarva med tautologier som på sid
70: ”Med sin oansenliga lilla kropp slungar sig
natt-flyet...” (”A pitiful, small moth/batters the window
screen and bounces off...” helt enkelt). Inte håller
det heller med larviga gubbslanguttryck som
”tjä-nixen och hej” för att det ska rimma på ”dricksen te
290
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
