Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nyutkomna böcker - Haavikko, Paavo: Dikter, anmälda av Lars Nygren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tare, visserligen kommunist”. Om det är på
Carpe-lans initiativ, eller om Haavikko själv velat få den
utesluten — kanske för att inte bli utnyttjad av
dagens Brechtätare — vet jag inte. Men beklagligt
tycker jag det är. Då, när dikten publicerades, brann
det i knutarna lite varstans av flammande
Brecht-vimplar. I det vänsterklimatet vittnade dikten hur
som helst om mod och personlig integritet.
Åtminstone av Carpelans urval att döma vittnar
dikten också om ett hos Haavikko kanske mindre
vanligt klarspråk. En ospecificerad ”kung”
förekommer ofta i hans spekulation kring makten, ett
grundmotiv hos honom. Men han kan också tala
om maktens konkreta uttryck: ”Det var en gång i
Tyskland en man som hade mustasch och
pannlugg”, skriver han i sin politiko-historiska
aforismbok Tala, svara, lära. Där finns också exempel på,
milt talat, dubbel ironi. Råttor, vanlig symbol för
fascism, omnämns sålunda som ”små sädätande
djur med svans”. Eller är det inte fascism utan
någon sorts välståndets jämlikhetsmöss han syftar på,
som vore det enligt honom jämställbara storheter?
Ambivalensen finns där. Någon ofarlig diktare är
inte Paavo Haavikko.
Bland det första jag läste av honom var just Tala,
svara, lära, i Jörn Donners översättning. Det var vid
mitten av sjuttiotalet. Jag tror jag vågar påstå att
jag nästan inte begrep nånting. Det var en för mig
främmande värld och en ovanlig form. Det
handlade mycket om pengar, företagsekonomi. Formen
var aforismens. Men inte den slutna aforismens, en
efter en av mot paradoxen kondenserade tankar.
Utan serier av aforismer där den enskilda aforismen
är lösare, öppnare — tankeled i en vision av en
helhet.
Formen var kanske inspirerad av Wittgensteins
numrerade tankeserier. Som läsning gav det mig —
skillnaderna till trots - något av samma känsla av
verksam, intellektuell energi, av pågående
tänkande. Min fascination måste ha hängt samman
med att känslan uppfattade en helhet, en
överensstämmelse mellan form och innehåll som jag inte
hade kunskaper att gripa med tanken. ”Detta är
inte filosofi. Det är barren från en stor fura. Jag
säljer dem, gratis skulle de inte uppmärksammas.” I
den helheten, furans, ingick den öppna
självmotsägelsen som ett slags rörelseriktning. ”Haavikko
försvarar praktiskt taget allt som han angriper. För
honom är paradoxen inte främst ett stildrag; den är
kärnan i hans tänkande.” (Markku Envall).
Paavo Haavikko debuterade tjugo år gammal
1951. Det poetiskt förlösande incitamentet för
honom hade varit mötet med T.S. Eliot och
Haavikkos debut kom i själva verket att innebära det
slutliga genombrottet för den finska modernismen. Tio
år och fyra diktsamlingar senare framstod han som
den finska modernismens klassiker. Han hade då
också dramatik och två romaner bakom sig. Idag
omfattar verklistan över femtio titlar.
Men det hörde till Haavikos övertygelser redan
från början att man inte kunde leva enbart som
diktare. Det vore att isolera sig från världen. Han är
sålunda ingen outsider — utom kanske just bland
diktare! Under många år var han verksam som
fastighetsmäklare, ett mindre vanligt yrke i
diktar-skrået. I novellen ”Arkitekten” finns en rad om en
mäklaragent vid en tomtförsäljning, som säkert har
en personligt motiverad laddning: ”Kläder som en
jägare, yrke som en slaktare, och fanns det inte såna
åt inte många kött.” Haavikko har också varit
för-lagsman och har suttit i ledningen för Otava, ett av
Finlands största förlag. Det var bland annat utifrån
sådana erfarenheter han skrev Tala, svara, lära, där
livet, människor och samhällen behandlas som
ekonomi, och tvärt om. ”Jag roar mig ofta med att
översätta historiska händelser till
företagsledarjar-gong, eller affärsdrift till krig”.
1984 gav Haavikko själv ut ett dikturval, Sillat
(Broar). Boken inleds med några tidigare aldrig
publicerade dikter från åren före debuten. Bo
Car-pelan har i sin nya Haavikovolym kunnat ta med
dessa rykande färska nyheter från 1949-50.
Genom att första dikten i Haavikkos eget urval börjar
med samma ord som han valt som titel för hela
boken, ”Broar”, far dikten genast en sorts överlagrad
tyngd:
Broar vinns genom att gå över dem.1
Varje återkomst är ett nederlag.
Varje uppbrott en seger över återkomst.
Diktare,
sidorna bör skrivas till slut.
Naturligtvis hänger diktens särställning också
intimt samman med dess historia. Den skrevs av en
okänd tonåring och publicerades trettiofem år
senare av en diktare som gått över många broar, en
skeptisk ironiker som sagt sig älska de långsamma
rörelserna. Det som nog såg ut som ”klokhet” när
dikten skrevs, ser nu när den publiceras ut som
”ironi” -ja, med citationstecken kring orden!
Den pessimistiske diktaren av ”Broar” sa bland
annat så här i sitt tacktal i Oklahoma: ”Tanken på
293
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
