Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nyutkomna böcker - Haavikko, Paavo: Dikter, anmälda av Lars Nygren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
konsten som en bro mellan nationerna hänger
samman med den optimistiska tron att allting går att
ordna på lång sikt, att problemen skapats för att
lösas. Det må gälla för praktiska problem. Verkliga
problem skapades inte för att bli lösta, utan snarare
för att bli födda till, levda med, i alla länder och
årstider, medan tiden går och förändrar livets
betingelser”.
Broar tycks annars inte vara ett så vanligt ord i
Haavikkos dikt. Träd och hus är däremot två
nyckelord. Haavikko är inte symbolist. ”Hus” står för
hus. ”Träd” står för träd, i allmänhet ospecificerat,
någon gång alar, furor. Men liksom i verkligheten
har ”hus” med mänsklig gemenskap och aktivitet
att göra. Det byggs av flera människor, man lever
tillsammans i dem. Ett ”träd” är det rotfast
växande, ett slutet organiskt system av förvedning,
årsring för årsring.
När Haavikko i en dikt ser en kvinna som höjt
händerna bakom nacken som ett träd ”utan
onödiga grenar” så sker det inte i form av en metafor i
två termer, utan postulativt: ”Hon är ett träd vars
stam växer med frukter, /runda, runda, /det är en
grym stam.” Men det måhända otillbörligt
subjektiva i liknelsetransaktionen framhålls med dubbel
ironi redan i nästa rad: ”Jag försäkrar att dethär
inte är en objektiv bild av henne.”
Hos Haavikko är ett hus ett hus, ett träd ett träd.
Hus och träd. Kultur och natur.
Varken inom människans domäner eller inom
naturens råder harmoni, vila, fred. ”Regeringen
inte bara regerar, den kan inte sluta regera.
/Vallmon, dess svarta fröhus skallrar krig, krig,
krig.” Är det detta predikament Haavikko syftade
på då han talade om ”verkliga problem” till
skillnad från ”praktiska”?
Människan tycks mig i Haavikkos dikt vara en
byggare, hon är en verksamhet mot alla odds.
Kanske kunde man travestera Sartres ”Människan är
en onödig passion” och säga att hon i Haavikkos
besinningsfulla värld är ”ett nödvändigt
handlande”, eller kanske hellre med en paradox; ”en fri
vilja till nödvändigt handlande”. (Han har kallats
historiematerialist, men inte av vänstertyp utan
från höger, ”anarkist på högerflygeln”).
Han har också kallats anti-utopist. Kirsti
Simon-suuri påpekar att hans dikter är anti-mytiska,
eftersom tanken i dem föregår den poetiska formen.
Med Jean Paulhan delar hon in poeterna i två
grupper, terrorister och retoriker. Om Saarikoski,
mytisk, religiös, hör till de förra, så hör Haavikko,
antimytisk, sekulariserad, till de senare. Catullus
och Horatius!
Det är lätt att hålla med Kirsti Simonsuuri när
hon skriver att Haavikkos dikt har ett klassiskt
patos och ett sofistikerat språk. ”Sofistikerat i den
meningen att det poetiska språket inte kan fly sin
historia och sin kunskap.” Haavikkos satir är
hora-tiansk, liksom hans lust för sentenser. Och även i
Haavikkos lantliga ”villa” tycks finnas en källare
falernervin.
Men stämningen är ändå en helt annan. Den är
modern. Där finns något av en Tjechov, detta kloka
människohjärta. En intimitet som uppstår, tror jag,
inte trots utan tack vare den retoriska och
”sofistikerade” hållningen. Som i den här dikten, en av
dem jag älskar mest:
Jag ser ut genom fönstret, spisens eld i rutan, brinner
mot regnet, röken, de gröna alarna.
Jag tänker på bortom hur många krig min värld redan är:
dörren bakom är ramen där du ser mig
som kommer,
som går, innan jag vänder och går,
och att huset, huset, kärleken och de lyckliga tiderna
inte alltid möts sådär bara.
Haavikkos landskap är mycket finskt. Men kunde
inte de realistiska perspektiven och den mjuka
detaljskärpan, klarheten, vara iscensatt av
”still-leben-målaren” Vermeer van Delft? Legeringen är hur
som helst Paavo Haavikkos.
Vem är diktens du? En kvinna? Läsaren? Ja
varför inte, samt det i jaget som betraktar sig självt
-här i den historiskt bestämda ram som utgörs av
diktaren Paavo Haavikko.
I sitt tacktal för Neustadtpriset sa han också:
”Det sägs att konsten bringar nationerna närmare
varandra, därför att de genom konsten lär känna
varandra. Många arbetar mot det målet. Jag tror
att det är mycket viktigare för konsten att bringa en
människa närmare sig själv. Om en människa
känner en person — sig själv — är hon närmare andra
människor än om hon känner många människor till
namnet, inklusive sig själv.”
not
Jean-Luc Moreau diskuterar i sitt bidrag i WLTett par dikter av
Haavikko utifrån en fransk översättares perspektiv. Inte minst
för oss som inte kan finska är hans detaljanalyser mycket
intres
294
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
