Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nyutkomna böcker - Brandy, Kazimierz: Månaderna Dagbok från Warszawa; Herbert, Zbigniew: Rapport från en belägrad stad och andra dikter, anmälda av Mikael von Reis - Johansson, Rolf: Murarna kring mina ägor, anmäld av Steve Sem-Sandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ta vara på våra bröder / okunnighet om de
försvunna / rubbar världens realitet / kastar oss in i ett
helvete av bländverk / ett djävulskt nät av dialektik
/ som hävdar att det inte finns skillnad - mellan
substans och sken — / följaktligen måste vi veta - /
räkna noga — / anropa namn”.
Dessa två böcker, maktens och dumhetens
antikroppar, hjälper oss att återställa världens realitet.
Mikael von Reis
Kärleken som sillgumma
ROLF JOHANSSON Murarna kring mina ägor.
Bonniers 1985.
Vad kännetecknar ett betydande författarskap? Tematisk
enhet; formell bredd och variationsrikedom. En vilja att
hela tiden tränga bakom de stående formerna för litterär
avbildning, låta språket spjärna emot om så också bara
för att spränga sig självt. Rolf Johansson har alla dessa
egenskaper, därtill något kanske än mera ovanligt: en
ge-nomreflekterad grundhållning som författare, vilket gör
att den existentiella problematik han böcker omhandlar
aldrig upplevs som påklistrad, utan tvärtom
genomtränger texten i varje rad, i varje åtbörd, i varje förflugen
eller förstucken replik hans ofta själsligt stympade
karaktärer utför eller uttalar.
Bäst står sig hans prosa när den far grepp om ett
dramatiskt scenario som kan sätta karaktärerna i rörelse in
mot varandra. Inget möte, inget mellanspel, blir då så
trivialt att det inte kan avtvingas innebörd; tvärtom
förefaller det ibland som ju mera på ytan händelselöst ett
skeende är desto mera material lämnar det för Johansson
att arbeta med. Hans språk skriver sig ned i klyftan
mellan vad som åsyftas och vad som utsägs, mellan insikt och
förställning, lidelse och lidelsens sublimering, och genom
att oavlåtligt flytta perspektivet, skärskåda sina gestalter
än utifrån deras egna bilder av sig själva, än genom
andras föreställningar om dem, strävar han ned mot
livslögnens själva rotfasten i människan. Så är det också ur
karaktärernas samtidiga insikt om denna klyfta och
patetiska försök att maskera den som romanernas tragiska
förvecklingar framgår.
Det kan därför sägas genast, att problemet med Rolf
Johanssons nya roman, Murarna kring mina ägor, inte är så
mycket av tematisk som av formell art. Johansson inledde
sitt författarskap som en konventionell berättare och höll
sig troget om än inte alldeles otvunget inom den
traditionella epikens råmärken. Med romanerna Nådatid och
Skyddslingen förmärktes dock en vilja att spränga sig ur
denna form. I detta läge måste också den episka
romanens traditionella berättarposition, som ju tillät alla
dessa förflyttningar in och ut ur karaktärerna, ha tett sig
allt svårare att vidhålla. Berättaren kan inte vara överallt
närvarande och ingenstans synlig utan att i längden röja
sig själv.
I Murarna kring mina ägor har Johansson övergivit sin
överblickande position till förmån för en
ställföreträdande berättare som i dagboksform talar för sig själv och
andra ur sin självvalda ensamhet. Det kan se ut som en
skenlösning, men i själva verket tillspetsas de formella
problemen: skarven mellan insikt och förställning är inte
längre omedelbart synlig i texten; ingenstans uppstår
heller någon brottyta, någon rämna, som kan ställa in dessa
anteckningars upphovsman i någon annan belysning än
den han själv väljer att bestå sig med.
Ser man emellertid bort från formen är likheterna med
Johanssons tidigare böcker mera påfallande. Alldeles
avgjort fattar man hans misantropiske dagsboksskrivare
som ett andligt syskon till de utsatta och ängsliga
enstöringar han skrivit om förut, till Louise Lemb i Nådatid
eller till Aron Smith i Skyddslingen. I likhet med dem har
han valt bort gemenskapen till förmån för ensamheten;
också att vistas i det förgångna hellre än i nuet.
Ur samma rum som dem han nu bebor stiger också
detta förflutna fram, befolkat av en morfar, en mor och en
syster. I synnerhet systern, ”den enda människa för
vilken jag hyst en obetingad och helt omaskerad
tillgivenhet” framträder med bevarade särdrag, kanske för att
hon i allt varit och verkat som broderns motsats: glad och
uppspelt, leklysten, där han bekänner sig fallen för ett
visst inåtvänt svårmod. Sedan länge död högtidlighåller
han minnet av henne i trädgården han brukar, i det
ödsliga hedlandskap han ibland beträder, inlåter sig i långa
samtal med henne som om han i minnet tror sig förmögen
att återkalla henne till livet.
Det förflutna han vaktar över är emellertid, hur
levande det än må förefalla honom, dött. Statiskt, orörligt,
i alla skeden överblickbart, tillåter det honom att gå in
och ut ur det utan att någonsin behöva prisge eller ens
ifrågasätta sig själv. Utan någon färdig matris att falla
tillbaka på framstår i kontrast nuet som en grym och
förödmjukande spelplats för förkroppsligade ständigt mot
varandra stridande viljor, där man oavlåtligt förvandlas
till offer för andras föreställningar om en själv, tvingas
förställa sig för att över huvud taget bli förstådd. Om
man i ensamheten kan stå naken, fullkomligt avklädd
inför sig själv, är man i sällskap med andra av
nödvändighet ”klädd” - det vill säga maskerad: inte sig själv.
Mot detta synsätt framstår givetvis kärleken som det
297
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
