Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nyutkomna böcker - Johansson, Rolf: Murarna kring mina ägor, anmäld av Steve Sem-Sandberg - Jäderlund, Ann: Vimpelstaden, anmäld av Richard Wottle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
största maskspelet av dem alla. Berättaren ägnar också
en god del tankemöda åt frågan om det över huvud taget
går att föreställa sig en ”osjälvisk kärlek” eller om
begreppet rymmer sin motsägelse redan i
sammanställningen av orden. Han förefaller benägen att om inte
avfärda det så åtminstone fatta det som en negation, som
den tänkta mot-satsen till den själviska kärlek som är den
enda människan är mäktig, helt analogt med hans
föreställning om Gud som mot-satsen till allt det som är och
är av människor.
Om hans livshållning är sådan hör det dock till
”spelets” och denna romans förutsättningar att han skall bli
motsagd. Själv oförmögen att uppnå den osjälviska
kärleken blir han i stället uppnådd av den, därtill i
människohamn: i gestalt av en förvisso på allt och alla
misstänksamt vaktande men dock i sig själv tryggt förankrad
sillgumma.
Deras förhållande inleds som det simplast tänkbara.
Vaije torsdagsmorgon lägger hon ned sill i trälådan invid
gärdsgården; han hämtar sillen och lägger i gengäld ned
pengar. Ur de nota ter de utbyter med sillen och pengarna
växer småningom ett slags bekantskap fram, uthärdlig
för berättaren bara för att de slipper träffas. Tills en dag
sillgumman börjar dryga ut sillen med först ”en halver
ål”, sedan en lax, en flundra, utan att kräva någonting i
retur. Berättaren står helt handfallen. Mot andra
människors anspråk på honom vet han att värja sig; denna
anspråkslösa kärlek ställer honom helt försvarslös.
Sådan är också den osjälviska kärleken: den går inte att
uppsöka eller att förhindra; man drabbas av den.
Sillgummans intrång i hans ensamhet hade emellertid inte
varit en sådan oerhörd handling om den inte motsvarats
av ett liknande intrång i hans filosofi — som just den
anomali eller det tankefel som i ett slag för hela tankebygget
att rämna. Det är därför inte så märkligt att berättaren
hellre än att vidareföra de insikter sillgumman möjligen
beslagit honom med väljer att lyfta handen från sina
anteckningar, förebärande att han inte vill riskera att i dem
finna ”ännu ett självbedrägeri”. Beslutet finner sin
replipunkt i en tidigare berättad episod om en målare —
tillfälligt bosatt i huset - som i sin estetik håller fram tvivlet,
det tvekande anslaget, som enda möjliga korrektiv till
illusionens och självbedrägeriets alltför säkra penselföring
- detta i några rader som också låter sig läsas som denna
berättelses credo:
Man tror sig finna vila i det entydiga, den räta linjen är ett
stöd och den elliptiska en smekning, man travar blint och
tacksamt på utefter upptrampade stigar eftersom de förr eller
senare brukar leda till vatten, men ögonblicken av tvekan,
inför något lömskt snår, när nästa steg är ovisst men kommer
att avgöras... och reträttens ögonblick, det nya
övervägan
dets, och ögonblicket då du står fullkomligt stilla och
väntar... och slumpens obetvingliga ögonblick... I tvekan ges
svaren inte alltid men ryms där fortfarande oansade och
övervuxna och kantiga och trevande: tvekan är en bördigare
jord och man borde dra sig för att överge den.
Som läsare har man efter att ha läst dessa anteckningar
härdats en smula i genomskådandets konst och
misstänker att denna tvekan också kan fattas som ett slags
maskering: att berättaren inte står fullt så avklädd inför sig
själv som han vill ge sken av. Men eftersom Johansson av
allt att döma delar berättarens syn på tvekan som ”en
bördigare jord” finns det i texten alltför litet stöd för
misstankar av det här slaget. Likväl kan jag inte låta bli
att ur dessa sporadiska anteckningar, och framför allt ur
allt det som vilar outsagt och outfört i tomrummet mellan
dem, extrapolera en annan berättelse, där berättarens
tvekan finge bryta mot sillgummans tvärsäkerhet på ett
mera utgestaltat sätt. Som nu väcker huvudpersonens
tvekan bara en motsvarande tvekan hos läsaren, och
detta är — hur övertygande denna bok än må te sig i sina
enskildheter - en tvekan för mycket.
Steve Sem-Sandberg
Språkets och sinnenas atomer
ANNJÄDERLUND Vimpelstaden. Dikter.
Bonniers 1985
Ann Jäderlunds Vimpelstaden är en diktsamling i
Wittgen-steins och Lucretius’ tecken. Redan den första text vi
möter i boken är eT wittgensteincitat, som går ut på att
tecknen är allt vi har, någon mening, i betydelsen intention,
bakom dem kommer vi aldrig åt.
Det är alltså språkspelswittgenstein som i första hand
har intresserat Ann Jäderlund. Att säga någonting är en
handling som har ”mening” i den mån den hakar i en
annan handling i det system av handlingar som utgör vår
värld. Därvidlag skiljer sig den språkliga inte från andra
handlingar. Enligt Wittgenstein får det här till följd att en
hel del saker, nämligen sådant som berör systemet i dess
helhet eller som inte är kollektiv erfarenhet, helt enkelt
inte ryms i det etablerade språkspelet.
Det här framstår regelbundet som ett speciellt problem
för poeter, som ofta vill tänka sig antingen att deras poesi
just är av det slaget att den ändrar på hela spelets
innebörd eller att de erfarenheter de vill ge uttryck åt ryms i
den transcendenta sfären bortom det kollektiva språket. I
det senare fallet har väl problemet ofta uppstått genom
att ett överbetonande av den egna upplevelsens unicitet
298
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
