Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nyutkomna böcker - Jäderlund, Ann: Vimpelstaden, anmäld av Richard Wottle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
har skymt insikten att det poetiska språket är det vanliga
språket. Poetens problem är här snarare sociologiskt än
språkfilosofiskt. Han har svårt att uppfatta skrivandet av
en dikt som en handling i ett socialt sammanhang därför
att den är så fragmentiserad och dess verkningshistoria så
ogenomskinlig.
Men detta är inte något teoretiskt problem och jag tror
heller inte att det har varit Ann Jäderlunds avsikt att
hennes dikter ska uppfattas som inlägg i den
diskussionen. Snarare har hon velat ge en antydan om vad det är
hon gör, särskilt i den första delen av boken, som också
heter ”Vimpelstaden”, nämligen plockar fram bitarna
till ett språkspel, men naturligtvis utan att ge några
regler för hur spelet ska bedrivas. Reglerna har ju vi,
läsarna, redan.
Vad är det då vi får. Ja, en hel del ord, vanliga ord.
Många substantiv: händer, stycket, hål, huvud, munnen,
katten, rösten, stället. Få adjektiv: blind, blå, underbara,
syrlig. Några verb: hacka, fastna, gå, blanda. Det finns
fler förstås men det är ett litet ordförråd. Så sätter hon
ihop orden på det mest överraskande vis:
Hur skulle då en röst kunna
fastna
Allt är ju glättat här
i sin vinda:
Den stackars kattens klor
över fältens svärta
Och svärtan själv, liksom
det i vi alla
Det är en styckare, han hackar
stycket ur stället
Den här dikten heter ”Omkväde” och ingår i en
underavdelning som heter ”Ledton”, vi far nämligen en del
mindre vardagliga termer att spela med också: paragraf,
anagram, analekt, mimesis. Någon enstaka gång finns
det ett uppenbart samband mellan titel och dikt, som i
”Mimesis”:
En indian stod länge i gläntan
och log
Han var så frisk och röd
Inga grunder fanns för en
förmodan
Och när han
till exempel såg
på kråkorna, härmade han dem
Fast på ett annat sätt
Men för det mesta inte. Det är som om Ann Jäderlund
ville säga: här får ni några bra och vackra ord, de är
verkligen användbara till mycket, men ni får själva komma på
till vad.
Hela den del av boken som inte utgörs av själva
dikterna; rubriker, titlar och undertitlar, motton och citat, ja
själva dispositionen, har denna på en gång uppfordrande
och gäckande karaktär. Ibland räcker läsarens
regelinnehav till för att skapa mening i dikterna, ibland inte. Har
man då inför sig själv framkastat en förmodan om diktens
innehåll eller avsikt, så tvingas man inse att man bara
har härmat kråkorna, ”fast på ett annat sätt”. Ann
Jäderlund låter sig inte ertappas, hur man än bär sig åt, så
står man där ensam, med famnen full av tecken.
Detta framställande av tecken är någonting som
framför allt utmärker den första delen av boken; den andra,
”Den genomskinliga katten”, har en annan karaktär.
Ordförrådet förblir i stort sett detsamma men vi förs nu
tillbaka in i sinnevärlden och det är åter tydligt vad
dikterna ”handlar” om: här finns kärleksdikter, dikter om
familjen och om diktaijaget självt.
För den som inte hade läst den första delen med dess
virtuost säkra speluppläggning, kunde kanske vissa
dikter i den andra delen genom sin långt gångna asketism
tyckas torra och klanglösa. Men så blir det inte, tvärtom
har Ann Jäderlund redan förmått läsaren att införliva
och i sig skapa en poesi av hennes allra vardagligaste ord.
Därför tycks en dikt som ”Torrnålsgrafik” så full och rik:
Jag omfamnar hans hjärta
Så strävt och underbart
Stolen där han satt
bär inga tecken
Ingenting här
bär tecken,
Slam
följer detta
ord
I dessa senare dikter kommer adjektiven in för att spela
huvudrollen, från första delen var de nästan helt
förvisade. Och det är naturligt, för mottot är denna gång
hämtat från Lucretius, som säger att, ”kännedomen om
det sanna först skapades av sinnena och att sinnena inte
kan gendrivas”. Det här är olyckligt formulerat och
troligen dåligt tänkt av den trägne epikureiske
propagandö-ren, man skulle kunna tro att ”sanning” vore något som
kunde prediceras om sinnesdata. Men vad han vill ha
sagt är, att den intellektuella apparaten arbetar med
sin-neserfarenheten som grund och när intellektet har
producerat någonting som är falskt och alltså står i strid med
denna erfarenhet, så måste vi ge erfarenheten som sådan
prioritet. Vi har inget oberoende tredje som vi kan vända
oss till för att slita tvisten. Även om detta resonemang är
bristfälligt, så framstår människans situation här som
ytterligt tillspillogiven, åt sinnena nämligen. Och det är
299
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
