Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nyutkomna böcker - Jäderlund, Ann: Vimpelstaden, anmäld av Richard Wottle - Lagerberg, Hans: Lästen eller Nu får det vara nog, sa godtemplaren, anmäld av Stefan Skogelin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
just denna känsla som Ann Jäderlund förmår skapa hos
läsaren: sinnena har makten, förnuftet kommer alltid
steget efter och försöker föga framgångsrikt plocka samman
vad som godtyckligt delgivits det. Som i ”Barndom”:
Ett gällt skratt. I gräset en trappa
med fåglar
Några män som omringar
staden
Man är ofta för högt
över landskapet
Men det är leksaker:
En häst som välter. Kvinnor
i gungstolen
Men, invänder kanske någon, den här sinnesatomistiska
versionen går väl inte ihop med den
språkspelsuppfatt-ning vi trodde att Ann Jäderlund utgick ifrån? Nej, det
gör den förstås inte - men det behöver vi väl heller inte
kräva? Däremot går utsattheten alltid ihop med sig själv.
I det ena fallet utsattheten i en språkspelsvärld vi inte
kan nå bortom, där vi inte kan tala om det som kanske
djupast berör oss; i det andra fallet utsattheten i
sinnesupplevelsernas värld, bortom vilken ingenting finns till
vilket vi kan vädja då vi har kommit på kant med den.
Kanske har ändå Ann Jäderlund eftersträvat att
sam-manjämka dessa sina båda utgångspunkter. I mottot till
underavdelningen ”Anackord” i ”Vimpelstaden” citerar
hon åter Lucretius: ”... men det är genom bokstävernas
inbördes ställning som tingen låter olika”. Det här är ett
finurligt felcitat, Lucretius säger förstås, att orden låter
olika om man kastar om bokstäverna, och stället som
sådant är ett försök att illustrera den epikureiska
molekylteorin. Hos Lucretius finns överhuvudtaget ingen
språkteori, men som citatet står hos Ann Jäderlund skulle man
kunna tro att det funnes en förbindelselänk här mellan de
språkliga permutationerna och tingvärlden.
Det finns således starka spänningar inbyggda i denna
fascinerande diktsamling som häpnadsväckande nog är
Ann Jäderlunds debut som lyriker. Hennes språköra är
nästan ofelbart säkert, med minimala medel skapar hon
dikt ur det enklaste språk. Som i inledningsstrofen till
”Mig Den Henne”:
Vem är nu henne. Vem åter åter
kommer gående
som en remsa i luften
Detta ”henne” istället för ”hon” förstår vi omedelhart.
Dikten dallrar mellan subjekts- och objektsperspektivet
så att det litet hjälplöst vädjande i tonfallet också
framstår som en högtidlig säkerhet, fast på ett annat plan. Just
så uppstår poesi.
Och så har här en poet uppstått. För mig framstår det
som otvivelaktigt att Ann Jäderlunds Vimpelstaden måste
räknas som en av de allra märkligaste svenska
diktsamlingarna från senare år.
Richard Wottle
Kafka i Kumla
HANS LAGERBERG Lästen eller Nu får det vara nog, sa
godtemplarn. Roman.
Författarförlaget 1985.
Redan på framsidan till det av Christer Themptander
utformade omslaget anslås tematiken: fyra eleganta svarta
skor mot gul botten med emblem för respektive
religionen, arbetet, det politiska engagemanget och kärleken.
Romanen börjar med en släkttablå över familjen
Lanka. Från Lars i Fallet född 1823 till Laban född 1977.
Den som berättar är den 40-årige gymnasieläraren Axel
Lanka, son till skofabrikören och direktören Palle. Att
skriva krönikan om skostaden Kumla och släkten Lanka
är för Axel inte bara eller ens i första hand för att
dokumentera, utan för att försöka reda ut sin egen hemlöshet,
vanmakt, melankoli ooh pessimism i den svenska
samtiden. Vem är jag? Varför blev det så här? Genom att söka
sig tillbaka till tidigare generationers förståelsemönster
och världsbilder vill han försöka bemästra eller
åtminstone göra reda för sin egen ”fyrtioårskris”.
De tre första generationerna Lanka bestäms
framförallt av den religiösa väckelsen. För den tredje i rakt
nedstigande led, farfadern Engelbrekt, folkskollärare,
blandas emellertid den trångsynta kristna moralismen med
ett starkt demokratiskt/humanistiskt patos. För Axels far,
skodirektören Palle, har alla traditionella värden fatt ge
vika för en världsbild präglad av ekonomisk framgång
och flåshurtig kulturfattigdom. Axel som är en produkt
av det slutande 60-talets politiska uppvaknande tar upp
Engelbrekts fallna mantel, om än i sekulariserad och
frigjord form. Engelbrekt blir på så sätt genom sin
moraliska integritet och kompromisslöshet både till en
idealbild - men också till en motbild för Axel som till så stor
del är präglad av 60-talets uppgörelser med de moraliska
värdehierarkierna. Axel är kluven mellan en tro på att
moraliska/politiska värden är möjliga och nödvändiga
och 80-talets nihilism och cynism.
Det förekommer ytterligare en berättare i romanen.
Han heter Max Kanal, årsbarn med sekelskiftet och
alltså ungefär dubbelt så gammal som Axel. En Max
förekommer också i Lagerbergs förra roman Holger Nilsson
300
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
