Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nyutkomna böcker - Lagerberg, Hans: Lästen eller Nu får det vara nog, sa godtemplaren, anmäld av Stefan Skogelin - Larsson, Stig: Samtidigt, på olika platser, anmäld av Rikard Schönström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bara reser och sägs där vara den som menar att han ”ville
allt, sökte helheten och skydde kompromissen”. I
romanen finns kommentarer av denne drygt åttioårige
Kumla-författare inskjutna. Hans stora men aldrig förverkligade
dröm har varit att skriva ”den Stora Romanen om
Kumla”.
I kommentarerna berättas om den svenska
kapitalismens utveckling utifrån Kumlas litet efterblivna och
provinsiella horisont; om de radikala litteratörernas kamp
att formulera en socialistisk motbild; om Kominterns
krumbukter och den sovjetiska kulturpolitiken — från
fri-hetlighet till socialistisk realistisk dogmatism.
Max Kanals besvikelse och antydan till resignation
över den moderna litteraturens brist på politisk moral
framgår också klart, liksom hans skeptiska hållning till
den roman vi just läser: ”hur mycket jag än beundrat
Kafka som sanningssökare har jag aldrig kunnat
acceptera det där österländskt fatalistiska draget i hans liv och
dikt. Det är likadant med temat i Axel Lankas så kallade
roman, det gamla vanliga i modern dikt: vanmakten,
passiviteten, hur har vi kunnat bli såna främlingar för
varandra? Oskyldiga offer?”. Här berättas vidare om möten
med Hinke Bergegren; med Gorkij på den vad
litteraturens frihet beträffar så nedslående författarkongressen i
Moskva 1934; med Kafka och Hasek som av misstag rest
till Kumla för att motta ett pris från Stockholms Akademi
(en sammanslutning av radikala författare) som i själva
verket endast var hedersbetygelser utan ekonomiska
inslag. Snabbporträtten av den självutplånande och totalt
illusionslöse Kafka och galenpannan och ironikern Hasek
hör med sin burleska komik till romanens höjdpunkter.
Lagerbergs ambitioner är stora. Han vill så mycket att
man är benägen att kalla Lästen ett försök till totalroman.
Och som jag ser det så lyckas han i långa stycken. I ett
svensk perspektiv och i försöket att föra den realistiska
berättartraditionen vidare går Lagerberg utöver det
mesta av vad svensk litteratur hittills haft att erbjuda.
Trots att han skriver tjocka böcker så blir de aldrig
tröttande. Han står som berättare närmre sprintern än
långdistansaren. De ständiga stilbrotten,
scenväxlingarna, rappheten i språket, självironin,
berättarperspektivens skiftningar, den burleska humorn, allt detta gör att
man som läsare aldrig tillåts tappa intresset.
Att genom några rappa nedslag lyckas fa en hel epoks,
klass, grupps eller individs historia och självförståelse att
synliggöras är naturligvis få författare förunnat. Man
tänker gärna på Lukacs realismteori vid läsningen av
Lästen’. Lagerbergs konst är att fa det allmänna att ta
gestalt genom det högst unika och speciella.
Lagerberg undgår trots detta inte helt den risk som
man, tror jag, alltid tar vid projekt av detta slag: en viss
ytlighet eller kanske bättre förutsägbarhet på bekostnad
av djup och överraskningar. Det blir då och då väl mycket
omtugg av ekonomiskt, politiskt och litteraturhistoriskt
allmängods som inte är alltför upphetsande. Jag tänker
inte uppmana Lagerberg att ge sig i kast med
existentiella projekt. Det vore med tanke på det just lästa en
ironi av värsta sort. Ändå måste jag bekänna att de
partier som gav mig de starkaste läsintrycken var de där det
skrivande subjektet tycktes framträda som mer personligt
närvarande. Lagerberg lägger i dessa partier i dagen en
självinsikt och brist på sentimentalitet som går långt
utöver det schabloniserade och förutsägbara. Kanske en
bättre avstämning mellan det politiska och det
existentiella hade givit en något mer avklarnad och
djupborrande text, samtidigt som den undvikit den spridning på
ytan som romanen till en viss del lider av.
Stefan Skogelin
Den tomma gesten som ideal
STIG LARSSON Samtidigt, på olika platser. Dikter.
Alba 1985.
Stig Larsson har själv utfört den målning som dekorerar
omslaget till hans nya diktsamling Samtidigt, på olika
platser. Målningen består endast av en vit fläck på en ljusgrön
botten, och till följd av den vita färgens transparens är
kontrasten mellan de bägge färgfälten minimal. Vad
föreställer detta konstverk? Ingenting alls - och likväl något.
Målningen är givetvis ingen ”bild” i vedertagen
bemärkelse, men den kan heller inte reduceras till en blank yta.
Det finns obestridligen en skiftning mellan förgrund och
bakgrund i målningen, och denna differens måste
betraktaren tolka som ett spår, ett slags tecken, ett uttryck vars
innehåll dock är omöjligt att dechiffrera. Vad konstnären
därigenom har velat åstadkomma är förmodligen varken
en symbol eller en allegori utan ett rent uttryck, en
framställning av meningens absoluta frånvaro.
Också i sin diktning förefaller Larsson sträva mot den
tomma gesten som ett ideal. Utgångspunkten för denna
strävan är en djup misstro mot språkets referentiella
möjligheter. I likhet med många andra av dagens unga
poeter tycks Larsson uppfatta sitt medium som ett slutet men
i grunden oändligt system, vari själva föreställningen om
en yttre realitet blott utgör en viktig funktion. Larsson
äger alltså inte modernistens orubbliga visshet om en
tillvaro utanför språket, och han finner därför heller ingen
anledning att eftersträva visionen av en sådan. Uppväxt i
postmodernismens tidsålder väljer han i stället att
dekon-struera sina egna bilder, att envist framhäva uttrycket på
301
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
