Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nyutkomna böcker - Larsson, Stig: Samtidigt, på olika platser, anmäld av Rikard Schönström - Lindhe, Thorbjörn: Utställningen, anmäld av Ingrid Elam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
innehållets bekostnad, och sålunda uppnå en i det
närmaste total frihet inom systemets gränser.
I bästa fall resulterar denna lingvistiska asketism i ett
okonstlat bildspråk och en rättfram diktion som verkar
befriande även för läsaren. Så sker exempelvis i några av
samlingens inledande dikter. Här far man intrycket av att
diktaren har arbetat med kritisk eftertanke och i full
medvetenhet om det svåra i sitt uppdrag. I sämsta fall urartar
dekonstruktionsförsöken i raljanta ordlekar som avslöjar
att Larsson ännu inte är helt mogen den uppgift han har
ställt sig. Även om dikterna under rubriken ”Sadistisk
konferens” kan vara avsedda som ett slags motvikter till
de allvarliga partierna i boken, väcker de snarast
irritation genom sin nonsenskaraktär.
Larssons immanenta språksyn utgör även ett hot mot
föreställningen om en autentisk identitet. Eftersom det
egna jaget blott framträder genom språkets förmedling
måste poeten hela tiden kämpa mot andra viljor och
andra röster för att värna om sin integritet. Följden blir
att man sällan kan avgöra vem som egentligen talar då
poeten använder ordet ”jag”. Om denna genomgripande
alienation vittnar en av samlingens starkaste dikter:
Det kommer inte tillbaka
en naknare mun
Jag talar
Men rösten, rösten söker
Jag blir ställd inför rätten
Rösten söker; det är en vind här
Den faller som skammen
Den slår ner mig,
som en slänggunga slår den ner mig,
men slänggungans ilande skratt slår den överallt
Och rösten, den hörs, allt oftare hörs den
Det är en vind här; det är ett skratt här,
en röst, en rättssal,
en skrattande rätt
Främlingskapet har Larsson gemensamt med sina
modernistiska förebilder, exempelvis en Vennberg och en
Ekelöf, men vad som saknas hos honom är de äldre
poeternas förtvivlan och desperation. Trots att han betraktar
livet omväxlande som ett farsartat gyckelspel och en
sadistisk terror tycks Larsson acceptera sin belägenhet som
ett oundvikligt öde. Fjärran från modernismens utopiska
eller nostalgiska livskänsla förefaller han trivas ganska
bra på den ”scen där alla har makt”.
Några moraliska förebråelser bör man givetvis inte
rikta mot Larsson. Som poet arbetar han i konsekvens
med sin övertygelse. Möjligen skulle man kunna invända
att det postmodernistiska medvetandet också erbjuder
andra etiska och estetiska alternativ än cynism och
ikono-klasm. I Katarl-sviten, som utan tvekan är det
njutbaraste partiet i Samtidigt, på olika platser, antyder Larsson
själv att hans livshållning har vissa begränsningar. Här
berättas om en muselmansk bildstormare som i längtan
efter absolut renhet, efter ”det som inte är inte och ändå
inte”, mördar, plundrar och bränner. Paradoxalt nog
skildras detta raseri i vackra, suggestiva bilder:
Att kunna gå in i hästen, låta den rida dig i natten.
Vi vet att föras till månarnas riken,
där piskan hänger snett över kvinnans bål.
Man fyller ögonhålorna med pärlor där,
så att man tydligare ser sina träbelätens ljus.
Och ormarna flyr där, ut i det stora vattnet.
Vi har lärt oss att handskas med sanningen, denna
förvildade hynda.
Guldets meningslöshet är stor, men sorgens meningslöshet
är större.
Hästen spränger fram över slätterna.
En riktning och ett mål väller fram inom hästen.
I den dialog som avslutar sviten sägs dock att det finns
”en annan berättelse” om Katarl. En ängel förklarar att
Kataris otyglade begär efter Gud slutligen kan leda till
att han måste utplåna själva målet för sin längtan.
Kanske bör man tolka ängels ord så att ett liv bortom all
mening, bortom alla bilder, är en orimlighet. I så fall utgör
ängelns ord en invändning även mot den estetik Larsson
förespråkar och mestadels praktiserar. Ett uttryck befriat
från varje innehåll existerar lika litet som den Gud Katari
far efter. Den tomma gesten är en utopi, ty en gest är tom
endast om den väntar på sin uppfyllnad. Mot den
bakgrunden borde bildstormaren Stig Larsson besinna sig en
smula.
Rikard Schönström
Liv som konst
THORBJÖRN LINDHE Utställningen. Roman.
Bonniers 1985.
I det lilla prosastycket ”En bizarr historia” berättar
Gunnar Ekelöf om en konstnärsvän som någon gång på
tjugutalet besökte nöjesparken Luna Park i Paris och där
såg en föreställning som han blev så fascinerad av att han
besökte den gång på gång i avsikten att göra konst av det
stycke verklighet han mött. En kvinna utan vare sig
armar eller ben, placerad på en piedestal, sjöng för
publiken. Samtidigt med henne uppträdde en glasätare. Det
märkliga med denna i sig bisarra konstellation var att
kvinnan bortsett från sitt lyte var sällsynt välskapt och
därtill utstrålade glädje och harmoni medan hennes
partner dystert och oinspirerat tuggade på sitt glaskross. En
dag var föreställningen inställd; det visade sig att kvin-
302
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
