Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nyutkomna böcker - Lindhe, Thorbjörn: Utställningen, anmäld av Ingrid Elam - Lundholm, Lars: Dunkerque, anmäld av Ulf Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
väcker så våldsamma känslor på utställningen. Men är
det livet eller konsten publiken upprörs av? Doktor W är
säker på att den helt enkelt upprördes av att inte veta om
det var konst eller inte den såg. Den implicite berättaren
hos Lindhe utstrålar snarare en sorgsen förvirring, som i
mina ögon är bokens styrka. Däremot störs jag av att den
är i det närmaste obegriplig utan kännedom om den
eke-löfska intertexten, samtidigt som jag, när jag väl bestämt
mig för att leta fram denna, har svårt att läsa Lindhe helt
och hållet på hans egna villkor. För hos Ekelöf ser jag och
fascineras av något som handlar mer om liv än om konst,
mer om en glasätares passion än om hans publik. Men
det är kanske en alltför privat synpunkt och i alla fall en
helt annan, inte särskilt bisarr historia.
Ingrid Elam
Mötet i berättandets fokus
LARS LUNDHOLM Dunkerque. Lyrik.
Wahlström & Widstrand 1985.
Under nio dagar den 27/5 - 4/6 1940 evakuerades
omkring 338 000 man, britter och allierade, av ett uppbåd
farkoster i alla storlekar. Den tyska pansaroffensiv som
tvingat Belgien att kapitulera slöt sin kniptång kring
Dunkerques övergivna sandstränder. Sedan dess har det
i skrivande stund gått exakt fyrtiofem år.
Dessa historiska händelser, nederlaget som blev en
hjältebragd som (fyra år senare) blev en seger under
invasionen av Normandie, bildar bakgrunden till och
alstrar det episka sken som faller in i de fotografiskt fixerade
rummen och begjuter de erotiska installationerna i Lars
Lundholms nya diktsamling.
År 1978 och 1980 sände denne elegiske brutalist ut två
starka, egocentriska och poserande diktsamlingar vars
uttryckskraft och vresiga spiritualitet ibland blev alltför
vits-vis, men som övertygade om att ett lyriskt
författarskap med substans hade startat. Ostentativt obesvärad
av sin egen närvaro i dikterna fastslog Lundholm att det i
såväl arbete som kärlek i såväl klasshat som allusionslärd
filantropi handlade om levd erfarenhet. Och det kan ju
vara ett kvalitetskriterium.
Spot hette den första diktsamlingen, efter Pavlovs hund.
Den kretsade liksom den följande, Regnräven, kring temat
ni däruppe - vi härnere, och byggde på en livshållning de
flesta seriösa konstnärer nog tidvis har intagit. Vad det
handlar om är tanken att man ingenting kan förlora.
Man är, som Hjalmar Bergman, ”död i livet” och just
därför inte heller rädd att förlora någonting. Av den
an
ledningen är man också kapabel att vinna; alla verkliga
poeter och gladiatorer vet att den som inte psykologiskt
behöver segern ofta vinner. Sedan dess har det gått fem
år. Dem har Lundholm bland annat ägnat åt att göra en
bra film, Den andra dansen.
I och med Dunkerque har han övergivit den oregerliga
lyrismen och antagit rollen som neutralt berättande
kameraöga. En narrativ tråd med många utskott löper
genom samlingens tjuguåtta ensidaslånga dikter och
inte-grear dem med varandra till en helhet av ett särskilt slag.
I koherenta diktsamlingar brukar alla dikter, som man
säger, ”kännas nödvändiga” i sig, men detta gäller inte
Dunkerque. Det är nödvändigt att läsa varje dikt mot
bakgrund av samlingens helhet, däri ligger ett slags
nödvändighetjag uppfattar som en styrka, eftersom arbetet med
samlingen som uttrycksenhet är fullt i konsekvens med
den artistiska avsubjektifieringen. Dikterna är inte längre
ett jags själfulla uttryck utan stycken i en mosaik som
måste överblickas för att vaije dikt skall finna
klangbotten i läsaren. En sådan läsning måste emellertid hela
tiden stämmas av mot direktupplevelsen av de
utomordentligt skarpt fixerade ögonblicksbilder dikterna
innehåller. Jag skall återkomma till dessa två vektorer.
I Flanderns landskap, hotellrum och vid havsstranden
rör sig diktsamlingen igenom två personer, Cora som är
landskapsarkitekt eller lantmätare, dotter till en konstnär
och judinna, och John som är allierad soldat. Deras
kärlek, samtal, minnen och drömmar framställs i tolv
daterade akter som spänner över tiden mellan den 18/5 och
den 3/6 1940. I början stiger Cora av tåget i Dunkerque,
möter John på en bar och älskar snart med honom på ett
hotellrum. Mot slutet tar han en båt över kanalen. Under
mellantiden händer ögonskenligen inte mycket mera än
det mest banala och det mest förklarade, en erotisk
bagatell i skuggan av en av 1900-talshistoriens
portalsituationer. Ändå är spelet mellan John och Cora, deras repliker
och agerande så mångtydigt, gåtfullt och skickelsedigert
att läsaren plötsligt finner sig befordrad från åhörare till
skapande interpret.
Deras möten äger rum i ett stridsområde, och även
deras kärlek ter sig brutal eller snarare djurisk. Mannen
håller henne ”hårt i nackskinnet” under kärleksakten,
och hon liknas på andra ställen vid en katt, det djur vars
tal i en dikt sägs vara nio. I nio dagar pågick också
evakueringen. Djursymboliken aktualiserar för övrigt
Lundholms film, där varje man, om jag minns rätt, är
associerad med ett djur.
”Dikt” som är möjlig att referera, översätta,
transformera till en annan språklig form är naturligtvis inte
poesi. Dikterna i Dunkerque är poesi. De framställer ingen
prefabricerad form för läsarens känslor och förnimmelser,
304
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
