Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nyutkomna böcker - Lundholm, Lars: Dunkerque, anmäld av Ulf Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de utpekar inte utan installerar möjligen, enligt ett slags
dramaturgisk inträffandets poetik, erfarenheter som just
genom att vara orefererbara undgår fixeringen till det
verbala. Det rör sig om en form av montageteknik vars
effekt inte är beroende av något utkorat och
forplikti-gande tema. Dessa dikter skall läsas bokstavligt, man bör
lägga undan rebusdyrken och förhålla sig till dem precis
så som man förhåller sig till starka bilder och till livets
situationer. Lundholm låter livets strömmar mötas och
bilda mönster, löst figurerade och sammanhållna av en
platsbestämning, ett rum, en samtalssituation och ytterst
kärleken, döden, havet och sanden vid Dunkerque.
Det finns inga utpräglade hierarkier i dessa dikter,
nästan ingen betydelsegradering. Allt som sägs kan vara lika
betydelsefullt. En skenbart banal eller ur sammanhanget
lossryckt utsaga kan, utan att vara en symbol för
någonting annat, utan att vara någonting annat än sig själv,
utgöra ett ställningstagande visavi någonting tidigare i
dikten yttrat, och just på det planet ändå ingå i
sammanhanget. Så fungerar många av diktavslutningarna i
denna samling.
Den ögonblickets unika grammatik Lundholm hela
tiden skapar och nyskapar gör att dikternas bilder undflyr
en överordnad, abstrakt, motsägelsefri
fattbarhetsalgo-ritm. Spelet mellan medvetande och värld upprättar sin
egen logik, hinsides de gängse som har med uppsåt,
ärende, motiv, konsekvens, relevans, argument och
tesdrivning att skaffa. Här finns en maktkritik implicerad,
liksom i den starka och mogna sinnligheten. Bilderna
bygger inte, som i mycken romantisk och
pseudoroman-tisk poesi upp visionärens ego — i Dunkerque realiseras i
stället en granskandets, förnimmandets och
observeran-dets etiska regi. Allt är viktigt, tänker läsaren, det vi ser
och förnimmer är viktigt och angår. Lundholms luttrade
sensualism känns väderbeständig, den råder oss att vara
med våra tankar där våra sinnen är.
Vad är det som gör att storyn hugger tag i en, att
människornas tankar och berättarens till synes godtyckligt
utminuterade upplysningar (”Dammen är oval och ligger
mot norr.”) aktiverar ens hermeneutiska lokalsinne? Jag
tror det har att göra med att Lundholms dikter berättar
en historia samtidigt som de fokuserar ett ögonblick:
mötet. Denna spänning mellan sekventiell, temporal
narra-tion och metaforisk, tidsupphävande
erfarenhetsförtät-ning upprätthålls i Dunkerque med utpräglad
konsekvens.
Nu skall dock medges att ovanstående resonemang inte
helt gör samlingen rättvisa. Ty den innehåller flera
nivåer av lösbara chiffer, flera olika skärpedjup.
Hänvisningar till Kabbalan bildar ett skikt, och mellan
kärleksmötena och kriget anas ett annat skeende. I en dikt
pac
kar kvinnan upp en gäddskinnskjol. Detta djupt oroande
plagg, far John veta, bär hon endast när ”Han” ser
henne. Vem ”Han” är kan det nog vara möjligt att lista
ut, men det känns samtidigt inte nödvändigt. I den sista
dikten, Gäddskinnskjolen, sätter kvinnan med ett
”kall-blodigt leende” på sig detta både erotiska och stendöda
plagg sedan hon fatt veta att två civilklädda män,
viftande med ett stulet foto av henne och hennes farfar, har
sökt henne på hotellet. Evakueringen har då passerat sin
intensivaste fas och det handlar för kvinnan om att
överleva.
Jag tror att det finns två fruktbara distinktioner mellan
olika slags dikter. Man kan skilja på dikter som
komplicerar världen och dikter som förenklar världen. De förra
kan vara viktiga därför att de väcker vår nyfikenhet,
utmanar vårt intellekt. De senare kan vara angelägna
därför att de talar om livet i ordalag som inte är så
chifferbe-tonade. Dessa dikter påminner ofta om vänners röster, de
har inte sällan ärenden eller fattbara budskap, de säger si
och så.
Den andra distinktionen: här finns dessa dikter som
tycks orientera hela sitt betydelsefält, hela sin
menings-mässiga energi in mot sin egen struktur, sin egen
språkliga ordning. För varje läsning kontraheras, förtätas,
flätas dikten ihop tills bara en olöslig knut eller ett mycket
tungt centrum återstår, ett slags innebördens svarta hål,
ockuperat av idel tal, idel artikulation. Men här finns
också de dikter som expanderar, förtunnas, sprids, löses
upp mer och mer för varje läsning tills bara en himmel,
en jord, ett hav utan språk, utan grammatik visas fram på
den plats där diktens gestalt förut funnits. En tystnad och
idel bild finns kvar. Bägge slagen av dikter är förbundna
med en sanning om existensen, varats beskaffenhet. Och
det kanske är en och samma sanning.
Lars Lundholms dikter i Dunkerque tillhör dessa
expansiva poem som skakar av sig sin egen form och löser ut sig
i världen likt ett bildlövsvimmel. Jag tycker att de,
gäckande kategoriseringsförsök som det ovanstående,
komplicerar världen genom att förenkla, och förenklar
världen genom att komplicera den på ett mycket
uppfordrande sätt. I och med denna diktsamling har Lars
Lundholm eftertryckligt understrukit sin integritet som
konstnär.
I stället för att interfoliera recensionen med en massa
utbrutna citat, en förhoppningsvis representativ dikt i
dess helhet.
Stränderna
Hon stängde dörren till badhytten och satte sej på huk.
Min vän, tänkte hon. Se detta sommarregn utan horisont
och försök drömma utan känsla.
305
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
