Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nyutkomna böcker - Lundholm, Lars: Dunkerque, anmäld av Ulf Eriksson - Nilson, Peter: Guldspiken, anmäld av Maria Schottenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon drog av sej den våta baddräkten och borstade bort
sandkornen från stjärten. Hon slöt ögonen och försökte
höra dyningarnas intervaller. Männen kommer att tala
om gömställen när jag om förlåtelse. Och stränderna visar
vägen både för vän och fiende.
Hon satte sej med ryggen mot blåsten. I knäet hade hon
Muthesius Baukunst der Gegenwart.
Några ord var understrukna.
I marginalen stod det: i ett tomt rum finns alltid en
kniv.
Det vet alla fäder.
Ulf Eriksson
Gud som mjölnare i Småland
PETER NILSON Guldspiken. Roman.
Norstedts förlag
Stockholm 1985
”Bibeln måste bli skriven på nytt och tideräkningarna
omräknade.” Det står klart för mjölnardrängen Elias i
Peter Nilsons nya roman Guldspiken, när han har skådat
helvetets portar, Sansibar i Afrika. Elias är mannen som
har sitt jordeliv för att vandra vägen till den eviga elden.
Där ska han predika. Utanför Sansibars kust ligger han i
skeppskojen. Det är hett som i helvetet. ”Sedan kom
febern tillbaka, den kom krypande och satte tänderna i
honom och slukade.” Och när febern hade haft honom i sin
buk kastade den upp honom på land, inte långt från
Nineve, och där stod Herren Gud där den första dagsresan
började, en lång mager och illmarig hästhandlare från
staden Nineve i Moheda socken, han stod där och kliade
sig innanför livremmen.
-jag må väl wredgas alt in til döden. Så tag tå nu mina själ
ifrå mig Herre, ty jag wil hälre vara död, än lefva
Ja, så säger Elias, på pricken som Jona - i den gamla
svenska bibelöversättningen - när astronomen och
författaren Peter Nilson utan att darra på rockärmen skriver
om bibeln på nytt och räknar om tideräkningarna från en
heltigenom småländsk point of view där världen är nog så
vida men där ändå Banke, i Slätthögs socken med
grannsocknar, är dess mitt. Det är den plats på jorden där de
väsentliga evenemangen kommer att äga rum på Domens
fruktansvärda dag, då de arma agnarna obönhörligt ska
skiljas från vetet.
Den härifrån sett geografiska uttolkningen av de
bibliska utfästelserna och varningarna var vanlig och i viss
mån begriplig. Småland, eller Sverige, var den plats där
det gängse jordelivet levdes. I Afrika, där ”djävlarnas
släkte”, de svarta olyckliga varelserna som måste ha
kommit ur den brinnande ugnen, trängdes, där låg
Helvetet. Och i Amerika där det fanns rikedom och guld, till
och med guldspik i järnvägsrälsen hade man hört, där låg
Himmelriket.
Även om man förnimmer en nit och en diger
forskarmöda, ett mullvadsliknande grävande i folkminnet och i
Värends skuggiga förflutna och anar ett läsande och
letande i Bibelns alla böcker, har en lätt hand tagit bort
alla spår av vedermödor. Berättelsen rinner fram dråplig
och allvarlig.
Det är mycket på en gång. En skildring av allegorisk
karaktär där Jona i Valfiskens buk finns på det ena
tolk-ningsplanet, Elias i Banke på det andra. En förmedling
av ett levnadsöde utifrån allmänmoraliska och
allmänreligiösa uppfattning av (Småland, 1800-tal) och samtidigt
och mer ytterst privata Guds- och trosuppfattningar.
Några själar är uppfiskade ur historiens mörker; de ger
oss några ljud och några bilder, vi får ett par streck från
ett folkliv, ett folk, ett liv. Detta är sammanfogat och
sammanflätat och vad vi till slut ser — förbluffande, eller
kanske naturligt nog - är det koppel, det spann av
existentiella frågor som vi alla, tid efter annan, dras omkring av.
Besvärjelserna ändrar karaktär, synerna och bilderna är
inte identiska, även om föralldel Afrika är helvetet och
Amerika fortfarande himmelen på många svenska kartor.
Dock, frågan är:” Vad det är för mening med att vara
människa, vad det är hon skall uträtta utöver själva
levandet som enbart driver henne i graven.” Det grubblar
den före detta mjölnardrängen Elias på nu sedan han
stenat tjuren för bonden i Hökaslätt, flytt hals över huvud,
sett Sansibar och ingången till Helvetet och återvänt
”hemlös som en vildkatt”, och det grubblar säkert många
smålänningar på än idag. Med naivitetens hjälp och med
den överlägsenhet det innebär att vara den
tillbakablickande, genomskådar Peter Nilsson åt oss hur vi skapar
våra bilder av glädje och fruktan, visar upp dem för
varandra, skämmer och skryter, och sedan låter oss jagas av
dem bortom vett och sans.
Det är också dit den olyckssalige Elias jagas när han
liksom Jona, trotsar Herren sin Gud och försöker
und-slippa det oerhörda som begärs av honom; att han ska
predika för syndarna i Nineve. ”Men den fisken som var
skapad till att kuva människan, den fanns kanske
allestädes. Tillvaron låg där i Herren Guds näve och bredde sig.
Den skulle inte tröttna på att sluka och spy ut tills alla
människor gick dit de skulle och uträttade vad Herren
Gud begärde av dem. Och även Nineve fanns kanske
allestädes, med sin ondska och uselhet, i väntan på att det
skulle predikas.”
306
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
