Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nyutkomna böcker - Nilson, Peter: Guldspiken, anmäld av Maria Schottenius - Ohrlander, Gunnar: Katten spelar silverflöjt, anmäld av Nils Schwartz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elias kommer inte undan, han dras in i galenskapen,
en målande tolkning av det som står i Jonas bok 2:6:
”djupet omslöt mig / sjögräs omsnärjde mitt huvud.”
Ytterligare en bild leder tankarna till detta ställe. Elias
faller från skutans masttopp: ”En gång föll han i mörkret,
han mindes hur linor hade snott sig kring honom så att
han blev hängande...”
Nästa vers i Jonas bok (2:7) ”Till bergets grund sjönk
jag ned / jordens bommar slöt sig bakom mig.” kopplar
man gärna till följande verkningsfulla episod; Elias slutar
sitt liv i Sverige, på jorden om man så vill, med att under
en av seklets torraste somrar gräva en brunn. Han är
utstött, en dåre, betraktad som ett dåligt tecken, men får till
sist en brunnsgrävning beviljad i en socken där han är
okänd. Han gräver och gräver och efter sex veckors möda
och slit i stekande sol finner Elias att han grävt sin brunn
på hälleberget. Inte en droppe vatten syns till, bara en
hård, omöjlig, kruttorr stenflata. När Elias sjunkit ner till
denna bergets grund är det slut och förbi och vandringen
till det andra livet börjar. Amerika. Brunnen är inte alls
så dålig som den såg ut, visar det sig, den ger gott vatten
när torrtiden väl är slut, dessutom har den den säregna
kvalitén att den förutspår torka. ”På något sätt var hela
tillvaron funtad som denna torra brunn; men han
förmådde inte utrannsaka vari likheten bestod.” Elias
kommer till Amerika, släpar sig fram tills han har levt i fyrtio
”usla år”. Han hittar guld, ”bara för att komma till
helvetet” blir rik som ett troll och återvänder till Nineve, till
Banke, för att göra det som Gud har befallt. Men dem
han ska predika för är borta. Det är tomt. ”Det finnas
inte en själ att predika för, fast han har gått så lång väg
och förött så mycket liv, fast han har varit uppslukad och
blivit utspydd.”
I berättelsen om Elias är det himmelska inte mycket
mer än knappt hörbara övertoner av det jordiska.
Perspektiven är förlängda, men föreställningarna har inte
kraft att gå några egna vägar. Man far ta dem man har
på näthinnan, några andra finns inte att tillgå. Gud talar
med hörbart småländskt idiom, slätthögsmål rentav, ”dä
ä inga mening mä att du försöker kumma unnan,” och
förresten är det inte så lätt att veta vem som är vem,
Herren Gud eller mjölnaren i Banke:
”Han var så lik mjölnaren i Banke att vem som helst
skulle ha tagit miste...” Det är inget tvivel om att
”Him-lamjölnaren... han som skulle döma över levande och
döda” är en evighetens kopia av Elias förre arbetsgivare.
Slutligen finns det ”ett hjul som vältrade sig in i
evigheten, vid ett kvarnställe som kallades Himmelriket, och
mjölnaren själv kom emot honom, den store, treenige
mjölnaren som människan kallar Herren Gud.”
Skickligt packar Peter Nilson sin historia och trär sina
människor upp och ner genom de jordiska och himmelska
världarna. Ända ner i dödsriket kör han dem, upp och
ner, fram och tillbaka, tills detta konststycke är färdigt,
tjockt och färgat, varmt och avrundat. ”Tingen ordnade
sig kring dem i varma rundlar fast evigheten var lika
väldig och skoningslös både före och efter.” Det kan gälla
både böckerna och livet.
Romanens språk finns till just för att säga det som den
här berättelsen säger, omöjligt att avskilja, krafsa ur och
använda till annat. Det är poetiskt och märgfullt. Det gör
att vi ser och hör. Banke, till exempel, hör man
antagligen innan man ser det. ”Sågen var inte stor, men klingan
gav väldiga skrik ifrån sig. Den skar sönder höstdagarna i
långa skrikande strimlor och radade upp dem tills det
blev vinter.”
Bilderna av folket och byarna är på intet sätt
heltäckande, detaljrikedom ligger inte på ett ytskikt, utan
tränger fram längs med djupa, vassa snitt. En
berättarteknik som liknar den teknik med vilken sågen i Banke
arbetar: ”Skriken skar sig rakt igenom dagarna.”
Texten myllrar av hål, av tomrum som lockar en att
stanna i allt detta utrymme för fri disposition. Slutet
tvingar en gång på gång tillbaka till början och trots min
reservationslösa entusiasm inför det som Peter Nilson har
företagit sig, måste jag tillstå att jag inte på långa vägar
har läst färdigt den här romanen.
Maria Schottenius
Ett bedårande barn av sin tid
GUNNAR OHRLANDER Katten spelar silverflöjt.
Roman.
Norstedts 1985.
Den ena omslagsfliken till Gunnar Ohrlanders roman om
1600-talsskalden Lars Wivallius polemiserar milt mot
Henrik Schücks omdöme om den äventyrlige diktaren.
”Wivallius förnämsta dikt är hans liv”, skriver Schück i
andra delen av Svensk illustrerad litteraturhistoria (för övrigt
nyutgiven i år av Gidlunds). ”Men det är bara delvis
sant”, hävdar omslagsfliken. ”Wivallius framstår som
vår förste möderne lyriker. Flera av hans dikter lever och
talar till oss än i dag.”
Man förväntar sig kanske därför att Ohrlander skulle
bemöda sig om att lyfta fram lyrikern Wivallius framför
äventyraren. Så är emellertid inte alls fallet. I själva
verket bekräftar Ohrlander Schücks ord med sådan
berättar-glädje att man med all rätt kan påstå att Ohrlanders
förnämsta dikt är Wivallius liv. När det kommer till dennes
307
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
