Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nyutkomna böcker - Ohrlander, Gunnar: Katten spelar silverflöjt, anmäld av Nils Schwartz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
författarskap berättar romanen huvudsakligen om
skrivkramp.
Med Wivallius är det tydligen som med Strindberg och
de flesta andra: man skriver lättast när man sitter still.
Epiken eftersträvar emellertid rörelsen, förflyttningarna i
rummet och tiden. Den sega arselnötningen är inte
mycket att orda om. Wivallius skrev mest och bäst när han
satt i fängelse. Och även om Ohrlander använder hans
vistelse på fästningen Kajaneborg i Finland 1635-41 som
ram och utgångspunkt för berättelsen, så är det ju inte
precis raspet från gåspennan som ekar i den kusliga
cellen utan rösterna från det förflutna. Men då var
Wivallius alltför upptagen med att lägga nya kapitel till sitt livs
dikt - något som krävde både fantasi och is i magen - för
att fa tid och inspiration att skriva.
Schücks omdöme står sig alltså, med all respekt för
Wivallius nydanande insatser som lyriker. Det kan därför
vara av visst intresse att jämföra Schücks uppfattning av
drivkrafterna bakom Wivallius äventyrarbana med
Ohr-landers. Schück skriver sålunda:
Wivallius var en egendomlig natur. Å ena sidan var han en
slugt beräknande yngling utan all känsla av heder, en
moralisk nihilist, vilken kallblodigt, utan de ringaste skrupler,
kunde begå vilken nedrighet som helst. Men å den andra var
han — och denna egenskap var under ungdomen
förhärs-kande — en fantasimänniska, som icke blott älskade att
drömma om underbara äventyr utan också brann av begär att
kasta sig in i dylika, även då intet var att vinna och blott allt
att förlora.
Schücks hållning är inte oväntat moraliserande, fastän
godmodig. Ohrlanders kärlek till sin romanhjälte är
större, om än inte okritisk. Liksom Schück anstränger
han sig att avmytifiera myten Wivallius, men avstår från
psykologiserande diagnoser av hans sinnelag och
karaktär. Medan Schück spekulerar i en sammansatt fantasins
förslagenhet på gränsen till mytomanin, förefaller
Ohrlander mera benägen att se slumpen som den store
regissören av Wivallius livsdrama. Slumpen och tiden - eller
hellre tidsandan. Katten spelar silverflöjt är bland annat en
utmärkt studie i det trettioåriga krigets andliga klimat.
Kriget har upplöst alla värden. Och där det inte finns
något att hålla fast vid - mer än möjligen drömmen om
en förlorad trygghet, bilden av en försvunnen fader och
längtan tillbaka till ursprungets torva - där finns det
utrymme för kameleonter och falskspelare, charlataner och
sekterister, domedagspredikanter och bondfångare.
Wivallius är framför allt annat ett begåvat och bedårande
barn av sin tid. Om han lyckas bedra världen, så beror
det till stor del på att världen inget högre önskar än att bli
bedragen. Wivallius är bildad och beläst och äger
betydande språkliga utförsgåvor. Han behöver inte uppbåda
några större skådespelartalanger för att dupera sin
omgivning.
Det finns en tendens hos Ohrlander - i synnerhet mot
slutet - att vilja återmytifiera den myt han nyss
avmyti-fierat. Wivallius bör ju helst göras till något slags folklig
och nationell hjälte för att passa in i den historiesyn som
Ohrlander uttryckt annorstädes. Och det är uppenbart
att en mytisk gestalt passar bättre i den rollen än en
levande varelse av kött och blod och dubiös moral.
Wivallius får lida ett alltför strängt straff i förhållande
till sina rätt beskedliga bedrägerier. För den skulle
förtjänar han sympati, liksom för sin naturälskande lyrik,
värdig en torvans son som aldrig helt förmår dölja de
fäder-neärvda valkarna under spetsmanschetterna. Svensk är
han nog så att det duger, också när han uppträder som
förklädd sprätt på den internationella scenen, prålande
med boklig bildning och fina maner.
Men ”svensk” är ju ingen särskild värdeegenskap. Om
Wivallius är foklig så är han nättopp så folklig som vilken
bondson som helst som drömmer om att komma upp sig
och erövra världen. Någon upprorsman är Wivallius
däremot knappast - låt vara att han bestraffas som om han
vore just det. Därtill är han alltför mycket ute efter
personlig vinning och snabba klipp. Ohrlander avstår
visli-gen för att närmare beröra Wivallius sista kvartssekel i
livet sedan han släppts ut ur Kajaneborg. Då skall han
-åtminstone enligt Schück - ha utvecklat sig till en
samvetslös brännvinsadvokat som hänsynslöst roffat från
borgare och bönder. Men det är möjligen en annan
historia, för vilken Wivallius kan fa syndernas förlåtelse.
Den stora förtjänsten med Ohrlanders roman - vars
effektivt korthuggna stil med sina ironiska utvikningar och
retoriska frågor kan föra tankarna till Lars Ardelius - är
att han inte lyckas förvandla Lars Wivallius till den
folklige och mytomspunne hjälte han kanske innerst inne vill
se honom som.
Det är - skulle man kunna säga - ett slags realismens
seger.
Nils Schwartz
308
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
