Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inlands södre härad - Lycke socken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220
mista allt sitt korn. Nu åter skulle i våta år det korn, som står högst på ryggarne, slå väl ut,
under det att i torkår sidorna skulle giva härligt korn. Genom detta åkerns ryggande bortföllo
åkerrenar utom vid gärdesgårdar, bäckar och åar.
I de norra delarna av länet, där den odlade jorden förekom mera sparsamt, sådde man
varje år och brukade ej träda. I dessa trakter såddes föga eller alls ingen råg. Den som
förekom var vårråg. Blandsäd var här allmännast. Undantag härifrån utgjorde präst- och
herrgårdarne samt den södra delen av länet, där alltid halva arealen låg i träda för att till en del
besås med råg och höstsäd. I regel sådde man i de norra delarne av Bohuslän kornet på de
bästa åkerbitarna, på den medelmåttiga jorden blandsäd och på den sämsta havre.
I Tanum och närgränsande trakter begagnades föga råg till utsäde, emedan den ofta där
hade slagit fel. Samma var förhållandet på Örust, där på Kalms tid rågen ej sades trivas,
under det att vetet gav vackra skördar och kornet var bättre och tunnskaligare än på fastlandet.
Ett egendomligt sätt att förbättra nytröskad utsädesråg anges från dennatid vara använtpå
Orust (Morlanda). Sedan rågen var tröskad och rensad, utbreddes den på lave, så satt en liten
hetta får gå genom honom», därpå slogs vatten på säden, varefter den beströddes med kalk,
så att den blev helt vit, varpå man strax sådde rågen så att den ej brann ihop. Efter så
behandlad råg sades man ofta ha fått en mycket härlig och ymnig skörd.
Tidpunkten för rågsådden växlade, i det höstsådden ibland ej verkställdes förrän i oktober
för att boskapen skulle kunna beta trädan i det längsta. Kyrkoherde Schoug i Skee förordade
Larsmässotiden (10 aug.), sägande sig ha sått 7 halvskäppor och skördat 9 tunnor. I Tiburtii tid
(14 april) säger han sig ha sått en tunna korn och fått 15 i stället.
Tiburtii dag var enligt gamla bondepraktikan sommarens första dag. Om vintersäden
säger samma gamla hjälpreda: Ifrån den 6 intill den 13 dag i Augusto, är bästa tid att så
vintersäd, och sedan må man väl så intill Bartholomäi tid (24 aug.) »
På Örust brukade rågen sås vid Morsmässa (15 aug.) eller senare om blid höst inträffade.
Här hade man även gjort vissa iakttagelser beträffande olika jordmåns lämplighet för vissa
sädesslag. Så ansåg man, att vete trivdes bättre på mojord än råg. Bäst ginge dock vetet till på
styvlera eller lermull, helst om man där skördat ärter eller bönor förut. Rågen däremot skulle
bliva bäst på sandjords torrvall; på lerjord skulle visserligen bliva bättre strå, men axen ej
bliva så väl matade. Tiondekornet ansåg man vara det mesta, som kunde erhållas i utbyte av
råg.
I Svarteborg använde en kapten den metoden vid vårsådden, att han en eller två dagar efter
sedan han sått korn isådde råg på samma åkerstycke. Kornet växte raskare och hindrade
rågen att växa högre än att den stod grön vid rötterna. På hösten skördade han på vanligt sätt
kornet, varefter rågen begynte att växa frodigare och stod om hösten så grön och vacker, som
om den nyss varit sådd.
Vete förekom på den tiden mycket litet i de norra delarne av länet, ja, man kan säga, att
knappt en på hundra bland bönderna hade ett litet stycke. I de södra delarna av länet förekom
vetet i större utsträckning, dock långt ifrån allmänt. Korn var det mest använda sädesslaget
och därnäst, enligt Oedman, havren. Kornbrödet var på den tiden bohusläningens förnämsta
föda, ehuru havren även på sina ställen användes till brödbakning. Än i dag förekommer
kornet i stor myckenhet i Bohuslän och kornbröd bakas fortfarande flerstädes, åtminstone på Örust.
Peder Claussen berömmer i sin Noriges Beskriffvelse Bohuslän såsom en rik kornbod.
Under det rika sillfisket på senare hälften av femtonhundratalet och de därpå följande ständiga
krigen och fejderna hade jordbruket gått tillbaka dels genom att fisket krävde mycket folk, dels
genom skövlingar och allmän osäkerhet. Den uppblomstring i det bohuslänska åkerbruket,
som kan dateras från år 1808 hade ännu ej inträtt. Jorden lades obetydligt i träda, på sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
