Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inlands södre härad - Lycke socken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
223
(Triglochin maritimum) såsom foder åt svinen. På Örust var det vanligt att på sommaren meja
av de ängar, där densamma växte, varefter den efter vanlig torkning hemkördes och förvarades
isärskilda lador. Svinen sades må väl därav och bliva hulliga och feta.
På de naturliga ängarna släpptes kreaturen tidigare på bete. Därvidlag gällde regeln,
åtminstone på Örust, att de ej skulle hållas i hus mellan Valborgsmässa och Morsmässa. Denna
tid på året mjölkades boskapen tre gånger dagligen, på vintern endast två. Man brukade även
mjölka fåren och användes fårmjölken till välling samt blandad med komjölk till ystning.
Bristen på betesmarker gjorde, att boskapen större delen av sommaren måste uppehålla sig
på samma marker. De dåliga gärdesgårdarna samt ej minst tillvaron av vargar gjorde
vallhjonen nödvändiga, ehuru på sina ställen även vallhundar kommo till användning. På öarna hade
man ej behov av vallhjon men här gjorde sig bristen på vatten ofta kännbar. På sina ställen
brukade man på nätterna driva in boskapen på trädan för att på detta sätt kunna tillgodogöra
sig en del av gödseln.
Svinen brukade man ofta tjudra på gräsvallarna genom att binda en klova om halsen eller
ett brett läderband försett med järnlänk och tåg. Smågrisar kopplades ofta nog två och två
vid samma tjuder.
Beträffande de olika raser av kreatur och hästar, som på tenna tid förekommo i Bohuslän,
torde de varit i huvudsak av samma beskaffenhet, som i det övriga Sverige. Beträffande
hästarna, säger Kalm, att de äro små, men tämligen kvicka utav sig. Några få hava sådana av
norsk ras, men man märker dock, tillfogar han, att ehuru Bohuslän ligger nära till Norge och
tyckes hava samma klimat och jordmån, så degenerera hästarna så småningom och deras
avföda blir lik de övriga hästarna i Bohuslän, ehuru hingsten eller stoet kan vara från Norge.
Man hade ej ännu lärt sig, att inblandning av främmande blod blott har en övergående eller
försvinnande betydelse, såvida det icke sker systematiskt och kontinuerligt genom en allt
fortgående korsning. Säkerligen har tillvaron av kavalleri i Bohuslän i sin mån bidragit till att
hålla hästmaterialet vid makt. Som bekant förändrades den norra bataljonen av Bohusläns
dragoner först 1777 och 1783 till infanteri. Den södra bataljonen var beriden t. o. m. år 1790.
Öboarna hade ofta nog inga hästar utan fingo på sommaren använda fastlandsböndernas,
som här hade mulbete, för att köra in sitt hö och sin säd samt för att bruka sin jord.
Före vinterns inbrott avhämtades hästarna till fastlandet för ved- och timmerkörslor under
vintern.
Anmärkningsvärt är, att om man frånser präst- och herrgårdar, hästen nästan uteslutande
användes som dragare. Den vidsträckta användning, vartill oxen kom i Småland och
flerstädes eljes i landet, förekommer ej i Bohuslän.
Vad kreaturen beträffar torde de, enligt Kalms utsago, ej ha skilt sig från de raser, som
förekommo i det övriga riket. De äro, säger han, av lika smått slag som de andra i riket. Av
de tre ursprungliga typerna här i landet, uroxtypen, torvkon (brachycerostypen) och den
obehornade s. k. »kulliga» typen vet man, att torvkon, numera den sällsyntaste, ännu sporadiskt
förekommer i bohuslänska skärgården liksom på Gotland och sydsvenska kusten i Skåne. Denna
särdeles spinkiga, »hjortartade» typ torde nog på denna tid varit mera allmän, ehuru sannolikt
ej längre, som under stenåldern, den dominerande.
Fåren voro, liksom nu, allmänna i Bohuslän och voro i synnerhet talrika på öarna. Orust
och Tjörn voro utmärkta för sina präktiga får, och Kalm ansåg dessa öar lämpliga för
inrättandet av schäferier. Getterna, som förut varit allmänna, voro numera, sedan den kungl.
förordningen om skogsskydd tillkommit, mera sällsynta. På flera ställen, i synnerhet på
Väderöarna, klagade man över den skada på trädbeståndet, som getterna utövat.
Knut Bildt på Morlanda, en på den tiden kunnig jordbrukare, lämnar en del råd och an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
