Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De dödas städer, af Satyr - Klara kyrkogård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gråtit till slut din sorg i rosenrödt, få gömma dina ben i en
mark, hvaröfver lokomotivens hvisslingar från Centralstationen
ljuda och där skolungdomar kasta boll och hoppa hage.
Två almar, som för länge sedan mistat sina flesta löf, sträckte
sina svarta, fuktdrypande grenar öfver din grafvård. En liten
solstrimma kom dansande där borta från väster upp för Klara
lilla, smala vattugränd. Den lekte på vinlöfsrankan i ditt hår —
ett sällsamt emblem på en grafvård. Den blänkte mot ditt gamla
diktarhufvud, men du såg lika tråkig ut för det. Du hade dragit
ned dina mungipor, och intet olympiskt löje spelade kring de
hårda linjerna, då jag en höstdag första gången stod vid din grift.
Vården öfver dina döda ben är ganska enkel. Den är skänkt
af Svenska akademien. Ingen som ser denna din vård djärfves
tänka, att därunder slumrar nordens gladaste sångare i sina
evig-hetsdrömmar. Du har emellertid den trösten, gamle Karl Michael,
att du slumrar där endast till hälften. Därute under
Djurgårdens ekar sitter ditt bättre döda jag i ärgig brons under ekarnas
kronor och kisar mot solljuset och ler ett faungladt löje mot
sorglösa vandrare.
Anna Maria Lenngren, äfven hennes grafvård är en skänk af
svenska akademien.
Lilla fru Anna Mariå ser för resten så ytterst älskvärd ut,
där hon sitter reproducerad i den bruna medaljongen på sin
grafvård. Då jag första gången såg de veka älskliga linjerna och
den böljande frisyren, trodde jag att det var någon liten
sjuttonårig flicka, åt hvars döda mull någon rik och excentrisk pappa
rest minnesmärket.
Strax invid Bellman och A. M. Lenngren hvilar af Leopold
sina sirliga hofmannaben, äfvenledes under en vård skänkt af
svenska akademien.
Krigsmannen von Vegesack har ett monument i glänsande
granit midt emot Turisthotellet. Det glimmar och blänker i de
sparsamma solstrålar, som lyckas smyga sig ned mellan de
kring-sluttande husmassorna, och alla de gamla gummor, som för sed
hafva att studera grafvårdar, stanna med beundran i sin blick
där framför. Den vården är ej rest af svenska akademien. —
Det lider emellertid bortåt kväll. Tuppen däruppe å Klara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
