Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176
med en bok i handen och stannade alltemellanåt
under de vita björkarna.
Det var Jasio, klockarns son.
Hon ville obemärkt titta på honom mellan
träden, men han blev henne varse.
Fly kunde hon inte, fötterna voro som
fastvuxna vid marken, och ta ögonen ifrån honom
kunde hon inte heller. Han näTmade sig
småleende, tänderna lyste mellan de röda läpparna,
lång och smärt var han och vit i ansiktet.
— Jag tror Jagna inte kände igen mig?
Vad hon blev konstig i maggropen vid ljudet
av den där rösten!
— Visst gjorde jag det... men pan Jas är så
fin och så olik sig...
— Ja åren går... Har ni varit borta och hälsat
på nånstans?
— Nej, jag var bara ute och gick lite, det är ju
helg vet jag. Är den gudlig? Hon rörde skyggt
vid boken.
— Nej, den handlar om fjärran länder och hav.
— Jesses, om hav? Och de där bilderna är
de inte heliga de heller?
— Se själv, han började bläddra i boken och
visa henne.
De stodo skuldra vid skuldra och höft mot
höit, och de nedböjda huvudena snuddade vid
varandra. Ibland förklarade han något för henne,
och då lyfte hon mot honom sina, häpna ögon,
andlös av en sällsam sinnesrörelse. Hon tryckte
sig allt tätare intill honom för att se bättre, ty
solen hade nu sjunkit bakom skogen.
Plötsligt skälvde han till och drog sig undan
litet.
— Det mörknar, det är tid att gå hem, sade
han lågt.
— Ja kom så går vi.
De gingo stumma, nästan dolda av trädens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
