Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
240
flätade en korg och visslade åt skatorna, som
hoppade över gärdsgården.
— Har du hört det, Jagna?... De kommer
hem!
— Ja, det skränar ju folk överallt.
— Och vet du, Nastka hon är alldeles som
tokig för att Szymek kommer.
— Varför det då? Hennes ögon blixtrade lika
vasst som moderns brukade.
— A... för ingenting... Nu börjar foten värka
på mig igen ... stammade han förskräckt... Tig,
era rackare — han kastade sin käpp efter de
kacklande hönorna i förstun.
Han låtsades gnida den värkande foten och
tittade ödmjukt upp i hennes mulna ansikte.
— Var är mor?
— Hon har gått till prästgårn ... Jagus, det där
om Nastka det var bara prat av mig...
— Dumsnut, tror du inte alla har reda på det?
De får väl ta varann, och så är det inte mer
med det.
— Ifall mor går med på’t, när som Nastka bara
har en morgen?
— Om han frågar, säger hon nej förstås. Men i
all världen, han är ju gamla karlen, Szymek, han
skall väl veta vad han vill.
— Det vet han visst, Jagna, och sätter han
sig i sinnet, så bryr han sig inte om vad mor
säger, han gifter sig med henne och tar sin
jordlott och därmed jämnt.
— Prata på du, så länge mor inte hör dig.
Hon blev mörk i hågen. Till och med en Nastka
hade en gosse och något att glädja sig åt, hon
som alla de andra flickorna. I dag skulle de väl
bli som galna allihop, var och en fick ju hem sin,
varenda en.
— Ja, det är sant, allasammans kommer ju...
en plötslig, otålig glädje grep henne, hon sprang
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
