Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
299
lägga våta omslag om hans huvud. Han låg
alldeles stilla nu, men i hans vidöppna ögon
glimmade dödsångest.
Strax efter avlägsnade de sig, helt kusliga till
mods.
— Det är ett lik som ligger där, inte en levande
människa, sade Klemb och kastade en blick
tillbaka.
Jozia satt åter på förstubron och skalade potatis,
barnen lekte vid stugväggen, och i apelgården
spatserade Witeks stork. Det öppna fönstret var
skylt bakom buskarna.
De gingo tysta en stund, så beklämda som om
de trätt ut ur en grift.
— Därhän gär det med envar, suckade Klemb
salvelsefullt.
— Ja ja... det är så Guds vilje det....en kan
ingenting göra åt’et... Men han skulle ha kunnat
leva länge ännu, om inte den där skogen varit.
— Ja, säkert. Han vart fördärvad och andra
får fördelen av’et, suckade Klemb.
— Engång skall geten dö... Han har släpat
i sin dar den!
—- Och snart kanske det blir vår lott att följVn
efter.
De sågo med stadig blick ut över de vajande
fälten, ut i den klara, varma vårdagen, och deras
själar böjde sig i lugn undergivenhet för Guds
vilja.
— Vad soin är utstakat kan människan inte
ändra, neej...
Och därmed skildes de.
Under de närmaste dagarna kommo även andra
för att hälsa på den sjuke, men som han inte
kände igen någon hörde de till slut upp.
— Det enda han behöver är förböner för snar
hädangång, sade prästen.
Och som var och en hade nog ined egna be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
