- On this page / på denna sida
- Om huru båtsman Halling och Rackare-Nilsen processade
- On this page / på denna sida
- Om huru båtsman Halling och Rackare-Nilsen processade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
historier gå snart ut över bygden, så det var la knappt en katt,
som inte visste, vem den store ålen var.
Det var skammeligt gjort av båtsmannen att peka ut Nils
på det däringa viset — för alla de supar och gökar, som
Nils hade hävt i honom, båtsmanskräket, när han inte hade
ett kronans rundstycke att köpa brännevin för, utan tiggde
och bad för bara livet att få litet att läka sig med, på de
tider han hade superäppen! Men så skulle han då ha
betalt kvitteras för det också, det gav Rackaren sig den onde
på, fast här på marknaden ville han la inte smutsa ner sina
händer på kräket, för det vore ju bara till att visa folk, att
han tog åt sig denna förbannade historian. Och därför så
grinade Nils åt niopundaålen, han med, så gott han kunde.
Båtsmannen fick la snart så mycken spandering för sin
roliga historia, så han orkte varken gapa eller stå på benen
längre. Och då så måtte desse frikostige spanderarna ta
hand om honom och bära honom in på Sjöatorpet, där han
hade haft sitt kvarter den sista tiden, medan han låg i
Sjönevads jordpäreland och hjälpte till med att plocka
poteter, för det brukte han alltid om åren. Se, han tyckte allt,
det var så rart att ha brännevinet på samma stället, som
han hade förtjänsten.
Ja, nu låg Hallingen i sin säng och sövde av sig ruset
i allsköns frid.
Men Nils gick där på marknadsbacken och var ilsk utav
turoma och bara grundade på, hur han bäst skulle bota
sin båtsman för gapandet. Vem han såg dra på munnen, så
trodde han, förstår sig, genast, att det var honom, grinet
gällde. Och då så måtte han ta sig en sup till att skölja ner
förtreten med. På det viset så fick han sig många supar,
för de ä la lätt räknade, som gå och truta och se trumpna
ut på Sjönevads marknad. Och till sista slut så blev han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
