Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Slaviska språk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
989 Slaviska språk 990
viska till ra, la (tjeckiska) 1. ro,
lo (polska och sorbiska). Ex.:
den samslaviska formen gordü
(stad; jfr sv. gård) blir på
östslaviska gorod (N ov g orod), på
sy dslaviska grad (Beograd,
Belgrad), på tjeckiska hrad, på
polska och sorbiska grod. T före
j och kt före i ger i östslaviska
språk tje-ljud, i västslaviska ts,
i sydslaviska växlande resultat:
bulgariska sjt, serbiska ett mjukt
ts, som närmar sig tj (tecknat c),
slovenska tje-ljud. Ex.: stammen
nokti (natt; lat. nox, gen.
no’c-tis) ger i östslaviska språk noc
(tje-ljud), i västslaviska noc
(-ts), i bulgariska nosjt, serbiska
noc (mjukt -ts) och slovenska noc
(tje-ljud). Gammalt kort u (ü)
och i (i), bortfallna i alla S. i
slutet av ord, ge inuti ord i ryska
o och e, men sammanfalla i
övriga S.: i västslaviska i e, i
sydslaviska i ü-, a- 1. e-ljud. Ex.:
de samslaviska formerna sünü
(sömn) och pmi (stam) ge på
östslaviska son och pen ( ~
utmärker muljering); på tjeckiska
sen, peh, på polska sen, pieh;
på bulgariska sün, pun,
serbiska san, panj, slovenska sen,
penj. Accenten, som i
samsla-viskan kunde vila på vilken som
helst av ordets stavelser, har
förblivit rörlig i öst- och
sydsla-viskan (varvid ryskan trognast
avspeglar de gamla
accentförhållandena) men i västslaviskail
blivit fast: i tjeckiskan och
serbiskan på ordets första, i polskan
på ordets näst sista stavelse.
Bland drag, karaktäristiska för
de enskilda S., märkas dessutom
följande. De östslaviska språken
behålla samslaviskans ”hårda”
y-och Z-ljud, vilka i de övriga
språken (utom polskan och i fråga
om l delvis bulgariskan) gått
förlorade ; y har dock iukrainskan
närmat sig i. Inom ryskan
själv skiljer man mellan
nord-och sy dstorryska (med
övergångs-dialekter dem emellan) ; främst
skilja de sig genom att
obetonat o, i n. uttalat o, söderut
uttalas som a (maskvå); det
bildade (litterära) språket, som
utbildats i Moskva, har
upptagit drag ur såväl nord- som
sydstorryska. Vitryskan står
nära sydstorryskans västligaste
dialekter. U k r a i n s k a n går
i muljering av konsonanter före
mjuk vokal ej så långt som
ryskan; den förändrar o och e i
viss utsträckning till i: ry. nos,
ukrainska nis (näsa); g övergår
till tonande h. Av de sydslaviska
språken utmärker sig
bulgariskan genom förlust av
deklina-tionsändelserna samt genom
bruket av bestämd slutartikel (spår
därav även i ryskan). Serbiskan
bevarar gammalt stavelsebildande
r: Srbija (Serbien); det utmärker
sig vidare för sina fyra olika
betoningar: två fallande (kort och
lång) och två stigande (kort och
lång). Slovenska n äger som
ett av sina karaktäristika ett
ännu bevarat bruk av dualis. Av
de västslaviska språken
upprätthåller polskan (liksom
ryskan) bruket av de gamla
slaviska y och l, vilket senare här i
uttal närmar sig u (eng. w);
ensamt av alla S. behåller polskan
bruket av nasalvokal: zqb (utt.
sågb), tand (samma ord som
sv. kamm, fsv. kamber); de flesta
andra S. ha zub, bulg. züb,
slo-venskan zob; muljer ingen av
konsonant före mjuk vokal är långt
driven, varvid d och t bli mjuka
ds och ts och muljerat r övergår
till sje-ljud (tecknat rz; t. ex.
Przemysl). Tjeckiskan (med
slovakiskan) utvecklar
liksom ukrainskan g till tonande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
