Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Spansk litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1245
Spansk litteratur
1246
mönster och utan större
originalitet. Däremot utbildades nu
den nationellt spanska pikareska
romanen, först blott ss.
realistisk äventyrsroman: Guzmdn de
Alfarache av M a t e o A 1 e m å n
(d. efter 1614), Marcos de
Obrø-gon av Vicente Espinel
(f. 1551, d. 1624), El diablo
Co-juelo av Vélez de Guevara
y Duenas (se d. o.) m. fl.
Storverket inom genren är C e r v an
-t e s S a a v e d r a s (se d. o.) Don
Quijote, som av författaren väl
närmast avsågs att vara en parodi
på Amadisromanen men faktiskt
blev den nya tidens första stora
sederoman. Cervantes’
herderomaner äro däremot betydelselösa.
Dramat blev nu oerhört populärt,
och stående teatrar inrättades i
Sevilla, Valencia och Madrid.
Dessa voro dock ytterligt
primitiva, nästan utan alla
dekorationer. På teatrarna gåvos dramer av
tre olika slag: loas, comedias och
entremeses. Representationen
inleddes av en loa (lovdikt), vanl. en
monolog men stundom ett litet
drama. Därefter följde comedian,
som alltid var på vers och under
storhetstiden alltid hade tre
jor-nadas 1. akter. Mellan akterna
uppfördes en entremes
(mellanrätt), en med comedian ej
samhörande fars, ibland på prosa.
Ämnet i en comedia kunde vara
religiöst (comedias divinas 1. de
santos) 1. världsligt (comedias
humanas) ; som comedias de capa y
espada (med mantel och värja
betecknade man de stycken, i vilka
kavaljerer uppträdde, ss.
comedias de ruido teatro sådana, där
personerna voro furstar 1. helgon;
en comedia de figuron hade en
komisk hjälte. Dessa senare
benämningar voro dock ej fasta
termer. Någon skillnad, på komedi
och tragedi fanns icke. Några äro
rena komedier men de flesta en
blandning av båda. Vid de
religiösa festerna uppfördes —- vanl.
i kyrkorna 1. på estrader i det
fria, ej pä teatrarna — s. k. autos
1. medeltidsspel, också på vers
men ej indelade i jornadas. Allt
efter festerna delades de i autos
sacramentales (vid Kristi
lekamens fest) och autos al
nacimien-to (julspel), de förra vanl.
allegoriska. Den banbrytande
dramatikern var deVegaCarpio (se
d. o.), som var fruktansvärt
produktiv och med säkerhet skrev
över 600 comedias. De Vega hade
talrika lärjungar, av vilka de
viktigaste äro de Castro y
Bell-vis (se d. o.), vilken skrev Las
mocedades del Cid, som Corneille
sedan efterbildade, T i r s o de
M o 1 i n a (eg. T e 11 e z, se d. o.),
som är mest bekant för ett av
sina sämsta stycken, El Burlador
de Sevilla, där den sedan så
bekanta Don Juansfiguren första
gången förekommer, och d e
A1 a r c 6 n y Mendoza (se
d. o.), en av Spaniens största
dramatiker. I viss mån når det
spanska dramat sin höjdpunkt
med Calderön de la B a r c a
(se d. o.), vars av katolsk glöd
fyllda autos och comedias divinas
äro typiskt spanska. Av hans
efterföljare äro Francisco
de Ro jas y Z o r r i 11 a (f.
1607, d. efter 1660) och Moreto y
Cavana (se d. o.) de mest
berömda. ■—• Under 17 0 0-t. sjönk
Spanien i litterär dvala. Efter
den bourbonska dynastins
trontillträde stiftades 1714 efter
franskt mönster en spansk
akademi. Men någon betydande
författare framträdde icke. Den
ende dramatiker, som kan
tillmätas någon originalitet, är d e
la Cruz Cano y
Olme-dilla (se d. o.), som för
folk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
