Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Strindberg - 1. August Strindberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
107
Strindberg
108
åskådning, som en tid närmade
honom till katolicismen och
framför allt påverkats av Swedenborg,
skiftar väl, liksom hans livssyn
svänger mellan djup pessimism
och försonligare stämningar, men
grundmotivet i hans diktning
förblir frågan om skuld och lidande,
brott och straff och tron på
”makternas” ledning. En vistelse
i Lund, där han under några år
fann en fristad, innan han 1899
för återstoden av sitt liv bosatte
sig i Sthlm, inledde en period av
enastående produktivitet. Efter
att i Inferno (1897) och Legender
(1898) i dagboksform ha skildrat
den genomgångna krisen
gestaltade han den poetiskt i dramat
Till Damaskus (2 dir, 1898; en
tredje del utkom 1904), typiskt
för hans nya dramatiska form, en
drömspelsteknik, som på
mys-tiskt-symboliskt sätt blandar
verkligt och overkligt. Kort
därpå återupptog han sin historiska
diktning i de mäktiga dramerna
Folkungasagan och Gustaf Vasa
(1899), vilka inledde en lång rad
historiska skådespel (Erik XIV,
1899; Gustaf Adolf, 1900;
Engelbrekt, 1901; Carl XII, s. å.;
Kristina, 1903; Gustaf III, s. å.;
Näktergalen i Wittenberg, s. å.;
Siste riddaren, 1908;
Riksföreståndaren, 1909; Bjälbo-Jarlen,
s. å.). I övrigt visar S:s senare
dramatik en mångfald av former.
Nutidsdramer som Brott och
brott (1899), Påsk (1901) med
dess försonliga botgörarstämning
och Dödsdansen (2 dir, s. å.), där
S. än en gång gestaltat
köns-kampsmotivet med en dyster
storhet, stå vid sidan av fantastiska
symboldramer som Advent (1899)
och Ett drömspel (1902), det av
folkvisestämningar inspirerade
allmogedramat Kronbruden (s.
å.) och det romantiska
sagospe
let Svanehvit (s. å.), där intryck
från Maeterlinck förmälts med
stämningarna från S:s tredje
äktenskap med Harriet Bosse (se d.
o.). För Intima teatern (se d. o.
1) skrev S. en serie Kammarspel
(Oväder, Brända tomten,
Spök-sonaten, Pelikanen, 1907), som i
en delvis fantastisk form ge
uttryck för ett bottenlöst
människoförakt. Epilogen till S:s
dramatiska alstring bildar det
monologartade vandringsdramat
Stora landsvägen (1909). —
Under det senare skedet av sitt liv
skapar S. även en mäktig lyrik
(samlingen Ordalek och
små-konst, först ingående i Fagervik
och Skamsund, 1902). Av hans
prosaalstring märkas den av
resignerad livsvisdom fyllda Ensam
(1903) och Sagor (s. å.), en ny,
svagare, serie historiska noveller
(Historiska miniatyrer, 2 dir,
1905; Nya svenska öden, 2 bd,
1906) och de av oerhört hätska
personliga angrepp präglade
nyckelromanerna Götiska rummen
(1904) och Svarta fanor (skriven
s. å., tr. 1907). Slutligen samlade
han i En blå bok (4 dir, 1907—
12) anteckningar i en mångfald
ämnen, spec. fantastiska hugskott
i natur- och språkvetenskapliga
frågor. Sista åren avS:s liv
fylldes av en häftig strid,
framkallad av en serie skarpt polemiska
artiklar av S. i Aftontidningen
och Social-Demokraten (samlade
i bl. a. Tal till svenska nationen,
1910). — S:s samlade skrifter
utgåvos 1912—21 i 55 dir av J.
Landquist. En stor samling av
hans manuskript, även otryckta,
förvaras i Kungl. Bibi.; hans
arbetsrum och bibliotek ha flyttats
till Nord. mus. Av S:s skådespel
ha så gott som alla uppförts på
svensk scen, de flesta även i
utlandet. Av litteraturen om S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
