Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Störmer ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
213
Störmer—Stöt
214
Den på dylikt sätt, d. v. s. under
förutsättning att endast
centralkroppens och den ifrågavarande
himlakroppens massor inverka på
rörelsen, beräknade banan är en
lösning av
tvåkroppars-problemet. Då emellertid
övriga kroppars inom systemet
attraktioner utöva inverkan på
rörelsen i banan, ställes man
generellt inför f 1 e r k r o p
-parsproblemet, vilket är
olösligt. Redan t r e k r o p
-parsproblemet, d. v. s.
beräknandet av t. ex. en
planets rörelse kring solen
under inverkan av en tredje
attraherande kropp, erbjuder så stora
svårigheter, att den fullständiga
lösningen ännu icke är funnen.
K. Sundmans undersökningar ha
visserligen givit en i viss mening
allmän lösning, vilken dock icke
är användbar för praktiskt bruk.
— Bland S. ha planetbanornas
s e k u 1 ä’ r a, d. v. s. ytterst
långsamt försiggående, förändringar
varit föremål för det största
intresset, enär man hoppats ur dem
kunna draga slutsatser rör. vårt
solsystems fortbestånd. Redan
La-grange bevisade, att dessa S. äro
följden av ett system
regelmässiga variationer, vilkas perioder
äro mycket långa, 50.000 till 2
mill. år. Man kan därav sluta, att
vårt solsystem åtminstone under
mycket lång tid (100,000-tals år)
framåt icke kommer att undergå
några väsentliga förändringar på
grund av S.
Stö’rmer, Carl, f. 1874, norsk
matematiker och fysiker, 1903
prof, i matematik i Oslo, har
matematiskt utvecklat teorin för
polarskenens (se d. o.) uppkomst
och bestämt deras höjd.
Störsprång, okynne hos en
ridhäst, bestående i att denna för
att befria sig från ryttaren
”läg
ger sig” hårt på bettet, kör ned
huvudet, ”kniper” med svansen
(mellan benen), kröker ryggen
och utför våldsamma språng. I
vissa fall störa hästar, därför
att sadeln gör dem illa 1.
gjordar-na äro för hårt åtdragna.
Ryttaren måste hålla upp hästens
huvud och driva på med skänklarna.
Stö’ssel, A n a t o 1 i j M i h a j
-lovitj, f. 1848, d. 1915, rysk
general. S. innehade under
Ryskjapanska kriget överbefälet över
rayonen Port Arthur och
överlämnade fästningen åt japanerna.
S. dömdes därför 1908 till döden
men benådades och frigavs f. å.
Stöt. Bergstekn. Större
dagöppning i en gruva. — Fys. Den
kortvariga, starka kraftverkan
(moment a’nkraf t) mellan
två kroppar, som träffa
varandra med en viss relativ
hastighet. Ju hårdare kropparna äro,
desto större blir den kraft, med
vilken den ena påverkar den
andra. Vid absolut stela kroppar
skulle den bli oändlig och vara
oändligt kort tid, men även då
blir dess tidsintegral (s t ö t
-kvantiteten) ändlig och lika
med vektoriella ändringen av den
senare kroppens impuls. Den
förras impulsändring blir lika stor
men riktad åt motsatt håll. —■
Vid oelastisk S. (mellan
fullt oelastiska kroppar) upphöra
krafterna att verka i det
ögonblick, då kropparnas hastigheter
bli lika, varefter kropparna
fortsätta rörelsen med gemensam
hastighet. En viss energimängd går
förlorad. Vid elastisk S.
följer på denna första del av S. en
andra, under vilken de uppkomna
deformationerna äter försvinna.
Impulsändringarna bli dubbelt så
stora som vid oelastisk S.
Energiförlusten blir noll. Vid verkliga
kroppars S. ligga impuls- och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
