Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
353
Svenska språket
354
nen — gränsen sättes ofta 1521
—• varefter nsv. vidtager. Man
underindelar vidare i äldre fsv.
(till 1350 1. 1375) och yngre fsv.;
nsv. indelas likaså i en äldre och
en yngre period med 1732 (Dalins
Argus) som gräns. — Då i fsv.
blott vissa litteraturarter äro
företrädda (främst lagar,
krönikor och religiös
översättningslit-teratur; se vid. Svensk
litteratur), kan ej någon allsidig
kunskap vinnas om språket, spec.
ej om ordförråd och syntax.
Först mot slutet av 1500-t.
framträder en ansats till en
litteratur, som trognare speglar det
talade språket. Denna ansats
fullföljdes under 1600-t.. främst inom
den burleska dramatiken och den
dialektala bröllopsdiktningen,
medan den litteratur, som hade
litterära anspråk, dels var
programmatiskt språkrensande, dels
stod under utländsk påverkan.
Det senare gällde även den rent
sakliga ”normalprosan”. Först på
1730-t. kom med Dalin det
naturliga språket mer till sin rätt i
litterär prosa. Men Dalin vann föga
efterföljd, och ej förrän i våra
dagar har klyftan mellan
skriftspråk och talspråk ånyo börjat
minskas; detta även på den
vägen, att ökad läsning kommit
skriftspråket att påverka talet.
Skilsmässan mellan dessa, som
alltså begynt redan i fsv., hade
blott i mindre mån inletts genom
lagspråket, som i mycket var
folkligt och kärnfullt. Den religiösa
översättningslitteraturen däremot
skulle genom sin tafatthet och
otymplighet ha blivit ödesdiger,
om den ej inom sin egen
litteraturart avlösts av ett värdigt
mönster för svenskt skriftspråk
av allvarlig hållning:
reformatorernas språk, främst i
bibelöversättningarna av 1526 och 1541.
Trots beroendet framför allt av
den tyska förebilden verkade den
nya bibelstilen renande och
förnyande på S., icke minst genom
relativ enkelhet och klarhet i
satsbyggnaden. Länge rådde dock
mycken stelhet och förkonstling.
—■ De förändringar, som S.
undergått, studeras genom
jämförelse av skriftliga urkunder från
olika perioder. Under fornsvensk
tid är till en början även samtida
aktstyckens språkskick ofta
mycket skiftande, beroende på att
det återger resp, författares 1.
skrivares dialekt. Men i samma
mån som under 1300-t. ett
normgivande språk inom förvaltning
m. m. började uppstå, vann vissa
centrala bygders språk alltmera
rang som gemensamt skriftspråk.
Under fsv. baserades detta
skriftspråk väsentl. på den föga
konservativa östgötskan,
folkungarnas och de ledande
klostrens språk. Det är denna litterära
svenska, som i det följande
närmast beaktas ss. fsv. —
Ljud-förändringar. Redan före de
äldsta handskrifternas tid skedde
övergång av diftongerna ei, au,
Øy till enkla vokaler (e, ö) :
sten, öga, höra (isl. steinn, auga,
heyra). Även finnes en tidig
övergång av iü till y och av ia till
iæ: ryka, hiærta (isl. riuka,
hiarta). Ljudskicket är eljest
ännu under litterär fsv. mycket
ålderdomligt. Betr, vokalerna
märkes, att urspr. intet egentligt
d-ljud fanns, ty ord som sova,
kol hade snarare ett slags
o-Ijud, och ord som gå, båt, lång
hette ga, bater, langer o. s. v.
Dessa ordtyper exemplifiera en
ljudlag (se d. o.), enl. vilken
långt a (urspr. långt 1. förlängt)
senast framemot 1400 småningom
blev å. Konsonantsystemet hade
vissa nu försvunna ljud: efter
12. — L e x. XI. Tr. 23. 12. 27.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
