Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
355 Svenska språket 35G
vokal uttalades nuv. d, g (stad,
dag, draga) frikativt, jämte
vårt t förekom i början av vissa
ord — ej i godtycklig växling
med t — ett frikativt
(”läspande”) t-ljud (ss. i eng. thick,
tjock). Under äldre fsv.
betecknades frikativt d och t med
runan f>, under yngre fsv. med
resp, dh och th (stap, yngre
stadh, ping, yngre thing).
Frikativt g skrevs under hela fsv.
gh: dagh(er). Redan vid
slutet av 1300-t. börjar emellertid
tå-ljudet sammanfalla med
vanligt t. Andra ålderdomligheter
inom konsonanterna: g och k
uttalades urspr. ”hårt” (d. v. s.
som rena g- och 7c-ljud) även före
len vokal, men redan före 1300
insköts i vissa trakter ett i:
g (i) øra, k(i)enna. Enbart j-,
resp, t/e-ljud uppkom dock ej
härav förrän under yngre fsv.
Under äldre fsv. uttalades i
förbindelserna tj, d), sj, sk, skj och
stj varje ljud för sig (ej ss. resp.
tje-, j- och sje-ljud). Uttalet av
hv (hw, hu) var klart skilt från
v (w, u). Det förra inleddes urspr.
med ett ljud, liknande tyskans
ach-ljud; senare uttalades hv
flerstädes ss. bilabialt v, v
däremot (ss. nu) labiodentalt (se
Labialer). ng uttalades i fsv.
som ny-ljud åtföljt av hörbart g.
Redan i fsv. bli Id, rnb, nd resp.
Il, mm, nn: k(i)ælla, lamm,
hinna (nsv. har i det sista fallet
slutit sig till den konservativare
uppsvenskan). — Accent: i
fsv. funnos både akut och grav.
Den förra tillhör främst urspr.
enstaviga ord (nsv. böcker t. ex.
har akut accent, emedan ordet i
fsv. hetat bøkr). Den senare var
även i enkla ord av två slag: om
rotstavelsen var lång (jfr
Stavelse), var trycket på ändeisen
svagare, än om rotstavelsen var
kort. Denna olikhet hade en
viktig följd: hos långstaviga ord
fick ändelsen ofta en slappare
artikulation än hos
kortsta-viga; t. ex. blwæ (med långt i),
men fåra (med kort a) ; kyrkio
(böjd form), men gätu-, hüse
(da-tiv), men Güdhi. Företeelsen
kallas vokalbalans (jfr ännu
man ur huse, men Gudi lov).
Redan på 1300-t. började emellertid
i de för fsv. normerande bygderna
de korta rotstavelserna förlängas,
varvid vokalen i ofta blev e (liva
blev löva). I ord som bøkr, foghl
insköts tidigt en ”hjälpvokal”
(bøker, foghel). — Bland rent
ortografiska egenheter i
fsv. påpekas ytterligare æ och ø
för ä och ö samt frånvaron
(intill c:a 1500 och längre) av
bokstaven å; dubbelskrivning för att
ange lång vokal är vanlig: been;
under yngre fsv. tecknas v-ljudet
fw, ffw o. d.; s betyder ts (jfr
tyskan). — Ordböjningen
var under äldre fsv. ålderdomlig,
dock ej i så hög grad som i
forn-isländskan. I stort sett hållas de
från urspråket ärvda
deklinatio-nerna och konjugationerna ännu
i nsv. isär. Däremot har
kasus-och personböjningen redan i fsv.
undergått genomgripande
förenklingar. I fråga om kasus stå dessa
delvis i samband med att
preposi-tioner ersatt böjningsändelser (åt
uttrycker t. ex. dativ) samt med
inträdande av fastare ordställning,
som gjort skillnad särskilt mellan
nom. och ack. mer umbärlig. Ex.
på kasusböjning under äldre fsv.:
sing. thiuver, thiufs, thiuve,
thiuv, plur. thiuvar, thiuva,
thiu-vom, thiuva. Sedan slutartikeln i
sent förlitterär tid vuxit fast vid
subst., uppstod följande böjning:
sing. thiuvrin, thiufsins,
thiuve-nom, thiuvin, plur. thiuva (r)-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
