Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svenska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
357
Svenska språket
358
ni(r), thiuvanna, thiuvomin,
thiu-vana; alltså böjes urspr. både
subst. och artikeln. Adjektiven
med sina tre genus hade ännu
brokigare böjning. Ex. på
personböjning (preteritum av dræpa) : iagh
drap, thu drapt, han drap, wi
drapom, i drapin, the drapo. De
nämnda förenklingarna började
redan mot slutet av ä. fsv. I
talspråket fullbordades — ss. alltid
— förenklingen tidigare än i det
konservativare skriftspråket;
väsentl. genomförd var den dock
även här åtminstone under 1600-t.
Mot det nämnda mönstret thiuver
o. s. v. svarar då i sing. tjuf
(ack.-f ormen har undanträngt
nom.), tjufs, i plur. tjuffwar,
tjuffwars. Vid bestämd form böjes
blott artikeln, och även denna
reducerar, liksom adjektivet,
formrikedomen; gen. kom att bestå av
grundformen -j- s, och denna gen.
på -s, som i äldre fsv. blott
tillhörde sing. mask, och neutr.,
infördes nu överallt. Ex. på äldre
fsv. gentemot nsv. gen.: fem. sing.
sakar — saks; sakarinnar —
sakens; mask. plur. thiuvanna —■
tjuffwarnas. — Med den
nysvenska perioden får det
uppsvenska språket ökad
betydelse för stadgandet av ett
riksspråk. Detta sammanhänger
delvis därmed, att av
reformatorerna bröderna Petri ej voro från
utpräglat götiskt språkområde
(de voro närkingar) och att
Laurentius Andreae, som trol. utövat
avgörande inflytande på den
svenska bibelns språkform, var
från ö. Västmanland eller v.
Uppland. Men också andra
förhållanden (t. ex. politiska) medförde,
att trakterna kring Stockholm och
Uppsala nu betydde mer än
öst-götabygderna. Åtskilliga sydligare
element hade dock redan satt sig
fast i bokspråket, varför detta,
och därmed vårt nutida riksspråk,
i viss mån blivit ett blandspråk.
Av ljudförändringar
under nsv. tid märkas främst:
sammanfallet av ”öppet” o (i
sova m. fl.) med å (hdv);
övergången av dh- och gh-ljuden till
vanliga d och g; det genomgående
sammanfallet av hv och v;
tje-och sje- (och ;-) ljuden segrade
alltmera, dock kunde stj i
högtidligt språk uttalas med skilda
konsonanter ännu in på 1800-t. — S.
har under hela sin tillvaro varit
utsatt för påverkningar
från främmande språk
(om urnordiska lån se
Nordiska språk sp. 971). De
började med de kyrkliga
lånorden i samband med
kristendomens införande (kyrka, präst,
mässa, kalk); därefter följde det
mycket starka lågtyska
inflytandet (spec. i städerna), vilket
fortsatte medeltiden igenom. Det
omfattade ej blott enskilda ord
(t. ex. foga, rusta) utan även
förstavelser (be-, bi-, för-, und-)
och avledningsän delser (-het,
■else, -skap, -era, -eri, -bar,
-sam, -aktig m. fl.), vilka alltjämt
t jäna till bildning av nya svenska
ord. Under unionstiden inträdde
en för S:s renhet än farligare
blandning med danskan (a i
än-delser utbyttes mot e o. s. v.),
väsentl. inom kanslispråket.
Under storhetstiden hade S. dock
frigjort sig från detta danska
inslag, delvis genom medveten
strävan av språkrensare med
Johannes Bureus (se d. o.) som
föregångsman. Danskan efterträddes
i sin långivande roll av
högtyskan. På allvar begynnande
med reformationstiden, nådde
detta inflytande, som sträckte sig
även till satsbyggnaden,
höjdpunkten under Trettioåriga
kriget. Så länge latinet var den
lär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
