Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svensk-norska unionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
425
Svensk-norska unionen
426
program avsåg
konsulatfrågans lösning. Ett av
ministären Steen genomdrivet
stor-tingsbeslut om eget norskt
konsulatväsen avvisades av
konungen. Norges försök att framtvinga
en lösning genom indragning av
de norska anslagen till den
unio-nella utrikesbudgeten möttes med
medelanskaffning på annat sätt.
En tredje unionskommitté (1895
—98) för genomförande av en
allmän revision av
utrikesstyrel-sens former kunde ej ena de olika
meningarna. Norska vänstern
krävde såväl eget norskt
konsulatsväsen som särskild
utrikesminister, medan högern ej anslöt
sig till sistnämnda fordran. I
Sverige, där en mer målmedveten
unionspolitik utbildats, främst
tack vare O. Alin, betraktades
vänsterståndpunkten som liktydig
med S:s upplösning, och man
ville ge utrikesministerämbetet
unionell karaktär endast på
villkor av ökade norska förpliktelser
i fråga om försvaret. Likhet i
både skyldigheter och rättigheter
var den svenska uppfattningens
grundprincip. En rent
unions-fientlig demonstration var
norrmännens återupptagande av
flaggfrågan: stortinget
genomförde 1899 mot kungligt veto
unionsmärkets borttagande ur
den norska handelsflaggan, vilket
ledde till utrikesministern L.
Douglas’ avgång. Hans
efterträdare Lagerheim föreslog
skilsmässa i konsulär men ej i
diplomatisk representation och
uppnådde en preliminär
överenskommelse (kommunikén 24 mars
1903). I Sverige ansågs förslaget
ej lämna tillräckliga garantier
för effektiv gemensamhet i
utri-kesstyrelsen och för nödig
kontroll av konsulskåren genom
beskickningarna och
utrikesminis
tern. Ett förslag av E. G.
Boström, som tillgodosåg dessa
synpunkter, ansågs i Norge skola
påtrycka landet
”lydstatsstäm-pel” och förkastades, liksom ett
annat, mer tillmötesgående, av
svenska statsrådets flertal. I
Norge bildades nu ett mot S.
riktat nationellt samlingsparti. En
vänsterbetonad samlingsregering
Chr. Michelsen tillsattes mars
1905 på programmet eget
konsulatväsen och hävdandet till det
yttersta av Norges rätt över huvud.
En av kronprinsen-regenten
Gustav (V) till båda statsråden ställd
uppmaning att återupptaga
förhandlingslinjen avvisades av
Norge, och en av stortinget tillsatt
”specialkommitté” utarbetade ett
förslag till norskt konsulatväsen.
Då konungen vägrade detta sin
sanktion, begärde norska
regeringen sitt avsked, och då
konungen vägrade att bevilja det på
grund av omöjligheten att då
bilda ny regering, förklarade
stortinget 7 juni, att konungamakten
trätt ur verksamhet och därmed
S. upphört. — I Sverige
framträdde en icke obetydlig opinion
för S:s hävdande med
vapenmakt, och å ömse sidor
rustades starkt. De ledande i Sverige
inskränkte sig emellertid till
kravet på rättsligt och praktiskt
tillfredsställande former för
upplösningen. Oskar II protesterade
mot stortingets tillvägagångssätt.
På begäran av en urtima svensk
riksdag anställdes i Norge en
folkomröstning, som nästan em
hälligt uttalade sig för S:s
upplösning. En svensk
samlingsminis-tär bildades under ledning av
Chr. Lundeberg, vilken med
fasthet hävdade de svenska villkoren
för en upplösning vid en
svensk-norsk konferens i Karlstad (aug.
—sept.). Från norskt vänster håll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
