Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svensk teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
429
Svensk teater
480
löstes. Emellertid var intresset
väckt, och inom de ledande
kretsarna började man nära tanken på
att upprätta en svensk teater i
huvudstaden. En dylik kom också
till stånd 1737 (Kungl. svenska
skådeplatsen). Efter ett par
framgångsrika år slappnade publikens
intresse. Visserl. ägde teatern
bestånd ända till 1753, men under
de senare åren av dess tillvaro
voro föreställningarna ytterst
sparsamma. Efter de svenska
skådespelens nedläggande
inkallades en ny fransk trupp, som
spelade på Stora Bollhuset; de
svenska skådespelarna voro
hänvisade till att resa i landsorten
1. spela på förhyrda lokaler av
enklaste slag i huvudstaden.
Ledare för resterna av truppen från
Kungl. svenska skådeplatsen var
den framstående skådespelaren
Petter Stenborg. Denne
startade 1773 i Sthlm Svenska
teatern (se d. o.), som under
Karl S t en b o r gs ledning
ägde bestånd till 1799. — Gustav III
inriktade sig i början på
skapandet av en svensk operascen. Då
hans planer på detta område
realiserats (se Kungliga
teatern), vände sig hans intresse
emellertid även till talscenen.
1781 inkallades till hovet en
fransk trupp under ledning av den
berömde Monvel, vilken fick stor
betydelse för utbildningen av de
svenska skådespelarna. Truppen
spelade även på Bollhuset
omväxlande med en av A. F. R i s t e 11
1787 bildad svensk ensemble,
varur f. å. uppstod Kungl. svenska
dramatiska teatern (se Dr a m a
-tiska teatern). Flera
berömda skådespelare, främst Lars
II j o r t s b e r g, voro verksamma
vid denna trupp. F. ö. var tidens
teaterintresse mycket livligt, för
hovet uppfördes teatrar på Grips-
holm och Drottningholm — den
senare med sina enastående väl
bevarade dekorationer numera av
stort teaterhistoriskt intresse —,
sällskapsspektaklet florerade i
alla samhällskretsar, och
landsorten berestes av talrika
teatertrupper. Skådespelarnas skolning
torde så gott som undantagslöst ha
varit fransk, d. v. s. man sökte
efterlikna den stiliserade elegans
och formella fulländning, som
drivits till sin spets av 1700-t :s
ryktbara parisiska skådespelare.
Burleska typer av en viss nationell
prägel, antydande en inhemsk
tradition från 1600-talsscenen, tyckas
dock ha förefunnits inom
folklustspelet. — 1 8 0 0 - 1, ingick under
för teatern föga gynnsamma
förhållanden, men efter 1809 började
teaterverksamheten åter
uppblomstra. De båda kungliga
scenerna i huvudstaden, Operan och
Dramatiska teatern, erhöllo
gemensam organisation och senare
även gemensam lokal (se
Dramatiska teatern).
Rättigheten för andra att idka
teaterverksamhet var länge bunden vid
kungl. privilegium; detta
upphörde först efter den s. k.
Lindebergs-ka processen (se Lindeberg)
omkr. 1840. Under 1800-t:s förra
hälft var repertoaren i allm.
sammansatt av populära franska och
tyska dramer, vartill även kommo
ett antal äldre svenska skådespel,
som alltjämt bibehöllo sin
popularitet. Litterära nyheter av
värde voro sällsynta; dock spelades
ett par av Victor Hugos
tragedier, ehuru utan större framgång.
Perioden hade en mängd utmärkta
skådespelare att uppvisa, främst
Ä b e r g s s o n, T o r s s 1 o w,
S e v e 1 i n m. fl. Dess
förnämsta sceniska favorit var
Emilie Högqvist, som
förenade en i Frankrike utbildad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
