Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Treskiftesbruk ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1311
Trettioåriga kriget
1312
verkan under sin ledning och
före-koms då av sin ärelystne och
mindre fordrande rival Kristian
IV av Danmark. Denne, som
främst ville förvärva några
nordtyska stift, började fientligheter
efter ett fördrag i Haag 1625
med England och Holland men
besegrades av Tilly vid Lutter am
Barenberge (1626). Samtidigt
tvang den kejserliga härföraren
Wallenstein den protestantiska
huvudmakten i n. Tyskland,
Bran-denburg, till underkastelse,
besatte Mecklenburg, Pommern och
Jylland samt belägrade Stralsund,
som dock räddades bl. a. genom
undsättning från Sverige.
Wallenstein umgicks med av Spanien
understödda planer på att vid
tyska östersjökusten upprätta en
katolsk flottbas, från vilken ock
det protestantiska Norden skulle
betvingas. Wallensteins
framgångar jämte utfärdandet av
restitutionsediktet (se d. o.)
betecknade höjdpunkten av
katolicismens makt i n. Tyskland.
Wallensteins stöd åt Polen i dess
kamp mot Sverige föranledde nu
Gustav Adolf att ingripa. Sedan
han förgäves sökt förmå danske
konungen till samverkan och
denne tvärtom slutit separatfred med
kejsaren i Lübeck (1629),
övergick Gustav Adolf till
Tyskland (1630), därmed inledande
svenska skedet av T. (1630
—35). Tidpunkten var såtillvida
gynnsam, som Wallenstein vid
samma tid avskedades, men å
andra sidan saknade Gustav
Adolf bundsförvanter. Sedan han
1630 fått Pommern (se d. o. sp.
442) och Oderlinjen i sin hand,
tilltvang han sig f. å. väg till
Elbelinjen genom Br anden burg
och Sachsen, vilkas furstar Georg
Vilhelm och Johan Georg av
misstro mot Gustav Adolf till en
bör
jan avvisade dennes alliansanbud.
Dock kunde han på grund av
dröjsmålet ej hindra Magdeburgs
fall. Han tvang därefter
Branden-burg till förbund, och på Sachsens
bön om hjälp mot Tilly skyndade
han dit och vann den lysande
segern vid Breitenfeld (7 sept. 1631).
Härefter hade Gustav Adolf det
faktiska ledarskapet över
protestanterna. Hans vinterkvarter i
Mainz 1631 blev en brännpunkt
för den europeiska diplomatin.
Genom det segerrika bayerska
fälttåget 1632 lättades också det
katolska tvånget i Syd-Tyskland.
Donaulinjen, som pekade mot
Wien, lyckades Gustav Adolf dock
icke forcera, bl. a. därför att
Wallenstein, som återfått överbefälet,
hotade avskära hans förbindelser
norrut och tvang honom att tåga
mot Nürnberg, där han en tid
uppehölls av skärmytslingar (se
Alte Veste). Då denne
därefter inföll i Sachsen, nödgades
Gustav Adolf tåga efter och fann
därvid i slaget vid Lützen sin död
(6 nov. 1632). Gustav Adolfs plan
på ett ”Corpus evangelicorum”
(se Corpus) övertogs av Axel
Oxenstierna, som på konventet i
Heilbronn (1633) lyckades förena
s.v. Tysklands protestanter med
Sverige till ett evangeliskt
förbund, vars ”director” Oxenstierna
blev. De religiösa frågorna trädde
nu i bakgrunden. Segern följde
ännu en tid de svenska fanorna,
delvis på grund av det spända
förhållandet mellan kejsaren och
Wallenstein. Då denne 1634
mördats i Eger, lämnades hans befäl
åt ärkehertig Ferdinand, Gallas
och Piccolomini. Kort därefter
blevo svenskarna under befäl av
hertig Bernhard av Weimar och
Gustav Horn i grund slagna vid
Nördlingen (1634). Nederlaget
medförde, att Heilbronnförbundet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
