Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1627
Tyskland (Historia — 1888)
1628
av Österrikes hegemoni 1.
åtminstone likställdhet med Preussen.
Under Bismarcks ledning
återupptog Preussen kampen för
hegemonin inom T. Dess ställning
stärktes genom dansk-tyska kriget
1864, och definitivt övertag fick
det genom Kriget 1866 (se d. o.).
Enl. freden Prag s. å. förenades
alla stater n. om Main till
Nord-tyska förbundet, vars
författning, som i realiteten gjorde
det till en förbundsstat, antogs
1867 och blev förebild för det
inom kort upprättade kejsarriket.
Förbundspresidiet skulle tillhöra
konungen av Preussen. Staterna s.
om Main ingingo offensiv- och
defensivallianser med Preussen.
Därjämte ombildade Bismarck
Tyska tullföreningen, i det
tullfrågorna överlämnades åt ett
gemensamt tyskt tullförbundsräd
och ett tullparlament. Oviljan
mot Preussen var emellertid
fortfarande stark i s. T.
Motsättningen blev dock helt åsidosatt vid
Fransk-tyska kriget (sed. o.) 1870
—71, då det nationella
eningsver-ket fullbordades. T: s seger i kriget
resulterade efter fördrag i nov.
1870 mellan Nordtyska förbundet
och sydstaterna i upprättandet av
Tyska riket. 18 jan. 1871 hyllades
Vilhelm I (1871—88) som
tysk kejsare i Versailles’
spegelsal. — Tyska kejsarriket
(1871—1918) bestod av 25 stater
jämte det från Frankrike
erövrade Elsass-Lotringen ss. riksland.
Varje stat bevarade ett visst mått
av självstyrelse med egen regering
och egen lantdag. I riksstyrelsen
delades den lagstiftande makten
mellan det av ombud för de
förbundna staternas regeringar
bestående förbundsrådet — i vilket
Preussen fick den faktiska
ledningen — och den på allmänna
direkta val grundade riksdagen.
Den senare hade
beskattningsrätten. Kejsaren hade den högsta
militära myndigheten samt rätten
att förklara krig och sluta fred.
Endast inför honom ansvarade
rikskanslern. Preussen blev ss.
hittills den ledande staten.
Bismarck, vars regim bildar det
första avsnittet i kejsardömets
historia, strävade i sin
utrikespolitik främst efter att genom ett
komplicerat förbundssystem
trygga T:s ställning; i själva verket
gjorde han därigenom T. till
dominerande makt på kontinenten.
1872 närmade han sig Ryssland
och Österrike (se
Trekejsar-f örbundet). Det goda
förhållandet till Ryssland stördes för
en tid genom Bismarcks tämligen
avvisande hållning mot detta land
på Berlinkongressen (se d. o.)
men befästes åter 1881. 1879 slöt
T. defensivförbund med
österrike-Ungern, vilket 1882 genom
Italiens anslutning utvecklades till
en defensiv trippelallians (se
d. o.). Bakom Österrikes rygg
slöts slutligen 1887 det tysk-ryska
återförsäkringsfördraget (se d.
o.). Bismarck förde en utpräglad
kontinentalpolitik och undvek,
särskilt av hänsyn till England,
att uppta en kolonialpolitik i
större stil. Dock förvärvade han
under trycket av en stark opinion
för kolonialförvärv från 1884
flera områden i Afrika
(öst-Afrika, Sydväst-Afrika,
Kamerun) och i Oceanien. Arméns
fredsstyrka ökades genom det s. k.
septennatet (sjuårslagen) 1874
och dennas förnyelser 1881 och
1888, och T. började bygga en
ör-logsf lotta. Under kejsartidens
första sju år, som voro en tid av
ekonomiskt uppsving, stödde sig
regeringen på det av R. von
Ben-nigsen ledda nationalliberala
partiet. Inom rikslagstiftningen
gjor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
