Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Utter ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
263
Utvecklingsfysiologi—Utvecklingslära
264
ändamål att nå fram till fullt
medvetande av sig själv. Genom
sin ändamålsbetonade 1.
teleolo-giska karaktär skiljer sig en
sådan typ av utvecklingslära från
den, som representeras av den med
Darwins utvecklingslära (se d. o.)
sammanhängande evolutionism,
som utformats av Spencer (se d.
o.) och som i U. blott ser en
övergång från ett mera
odifferentierat, homogent och
osammanhäng-ande till ett mera differentierat
heterogent och sammanhängande
tillstånd. Gentemot ett sådant
naturfilosofiskt
utvecklingsbe-grepp hävdar städse ett
kultur-filosofiskt betraktelsesätt med
Hegel kravet på en förnuftig
mening 1. plan däri, med mer 1.
mindre starkt betonande av en
växling inom U. med perioder av
progre’ss, kulminatio’n och
regress. Märkesmän för ett sådant
kulturfilosofiskt
utvecklingsbe-grepp på positivt religiös
grundval äro på 1500-t. S. Franck och
på 1700-t. Vico (se dessa ord).
Med spekulativt filosofisk
karaktär återfinner man det under
1700-t. t. ex. hos Lessing (se d. o.)
i hans Erziehung des
Menschen-geschlechts, på 1800-t. inom tysk
transcendentalfilosofi (se
Trans-cendental) och svensk
person-lighetsfilosofi, ss. hos E. G. Gei jer,
liksom senare hos kulturfilosofer
som Dilthey, Windelband och
Rickert (se dessa ord). Däremot
bär Spenglers (se d. o.)
historiefilosofi en biologiskt
naturfilosofisk prägel.
Utvecklingsfysiologi, se
Ut-vecklingsmekanik.
Utvecklingslära,
härstam-ningslära, descende’ns-1. evolutio’nsteori, läran
om de levande varelsernas
uppkomst och utveckling
(artbildning, fylogene’tisk
ut
veckling, fylogene’s,
fylo-geni’; jfr Ont ogen i). Enl.
U. ha nu levande växter och djur
uppkommit ur tidigare levande,
nu utdöda former. Sedan äldsta
tider ha likartade varelser ansetts
ha gemensamt upphov;
människorna troddes sålunda ha
uppkommit ur ett föräldrapar, likaså
de olika djurarterna. Djur med
denna gemensamma härkomst
sades tillhöra en art. Dock var det
eg. först Linné, som med sin
kända sats ”arter finnas så
många, som skapats i
begynnelsen” gav stadga åt artbegreppet.
På gamla dagar ansåg Linné f. ö.,
att vissa arter utvecklats ur
förut existerande; han kan sägas ha
därmed lagt grund till en
vetenskaplig U. Samtidigt sökte G. L.
L. B u f f o n lösa
utvecklingsproblemet och uppställde en rad
geologiska perioder med olika
karak-tärsdjur. Schweizaren Ch. de
Bonnet (f. 1720, d. 1793)
uppgjorde något senare eh fullständig
utvecklingsserie och förnekade
arternas oföränderlighet. J. B. d e
L a m a r c k var den förste, som
sökte utreda utvecklingens
naturliga orsaker. Han antog dels en
hos de levande varelserna
inneboende strävan till utveckling,
dels och framför allt en direkt
ombildande verkan av
levnadssättet: simfåglarna hade fått
simhud genom att spärra ut
tårna i vattnet o. s. v. Den
riktning inom U., som företräder de
av Lamarck omfattade åsikterna
ang. U:s orsaker, kallas numera
lamarck i’sm. Lamarcks lära
slog ej igenom; tiden var
behärskad av helt andra idéer. Dessutom
begingo Bonnet och Lamarck det
felet att söka övergångarna i
djurvärlden mellan dess högst
utvecklade former: mellan fåglar
och däggdjur genom
fladdermös
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
