Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Yttrandefrihet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1351
Yxa
1352
Yxa. 1. Trindyxa (sten). — 2. Lihultyxa (d:o). — 3. Limhamnsyxa (d:o). —
4. Spetsnackig yxa (flinta). — 5. Dubbeleggad yxa (porfyr). — 6. Mångkantig
yxa (sten). — 7. Simpel skafth&lsyxa (d:o). — 8. Tjocknackig yxa (flinta). —
9, Kantyxa (brons). — 10. Holkyxa (d:o). — 11. Ornerad skafthålsyxa (d:o). —
12. Bila (järn). — 13. Skäggyxa (d:o).
Seine-Inférieure, n. Frankrike.
7,000 inv. — Y., vars namn
sammanställts med Ivetofta i Skåne,
var centrum i ett gammalt
normandiskt godskomplex, vars
herrar intill 1681 voro suveräna och
hade konungatitel.
Yxa, huggverktyg, arbetande
medelst skärning, varvid
verktygets levande kraft åstadkommer
en klyvningsverkan. Y. gjutas av
stål, valsas, pressas 1. smidas. I de
senare fallen måste Y. förses med
en egg av stål. Eggen är rundad
och avfasad åt båda sidorna.
Skaftets tvärsektion bör vara
äggfor-mad 1. åtminstone elliptisk.
Skaftet är krökt i en långsträckt
S-form och tillverkat av ask, alm,
bok, björk 1. hickory. Vikten av en
vanlig huggyxa varierar mellan
0,9—1,8 kg. Täljyxan väger 1,8—
2,3 kg. och timmeryxan 2,3—3,3
kg. Jfr Skogsavverkning sp.
814. — Arkeol. Y. uppträder som
redskap och vapen först under den
europeiska yngre stenåldern och
differentieras då snart i en
mång
fald former. Den nordiska
stenålderns äldsta yxtyper, vilka
förekomma redan i de danska s. k.
kjökkenmöddingarna, voro
skiv-yxan och kärnyxan av flinta (se
ill. till Stenåldern sp. 1539),
formade medelst tillslagning och
oslipade, samt den trubbnackiga
trindyxan av grönsten (1.
liknande bergarter), formad genom
slagning, bultning och
eggslip-ning. Flintyxorna förbättrades
småningom genom slipning och
genomgingo en formutveckling,
vars typstadier karaktärisera
olika perioder. Den yngre
stenålderns huvudtyper äro den
spetsnackiga Y., vars
utbrednings-tid i Syd-Skandinavien motsvarar
trindyxtiden i mell. Sverige, den
tunnackiga Y., som tillhör
dös-tiden, och den tjocknackiga Y.,
som tillhör gånggriftstiden och
hällkisttiden. Jämsides med
flint-yxorna förekommo Y. av andra
stensorter, som, till skillnad från
flintyxorna, i den arkeologiska
terminologin pläga betecknas som
Ord, som ej återfinnas under Y, torde sökas under J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
